Palmemordet

Bokreferat


"Mörkläggning

- statsmakten och Palmemordet"

Gunnar Wall, 1996, Bokförlaget Kärret 


Bokens baksida 

”Utredningen av mordet på Olof Palme har nästan framstått som obegripligt otursförföljd. Nu kommer äntligen en avslöjande skildring av vad som legat bakom de upprepade misslyckandena. 

I sex år har frilansjournalisten Gunnar Wall kartlagt intrigspelet mellan olika myndigheter. Utan skygglappar skildrar han de hemliga och öppna maktstriderna, de illegala utredningsmetoderna och manipulationerna med bevismaterial. 

Författaren bjuder på  skakande inblickar i regeringskansli, spaningsledning och säkerhetspolis. Och fram träder bilden av ett mord som de olika flyglarna i statsmakten egentligen aldrig velat klara upp. 

Referat

En central plats i berättelsen har Ebbe Carlsson affären. Här uppdagas steg för steg vad denna bisarra skandal egentligen handlade om. Och när de sista pusselbitarna fallit på plats visar det sig att den högsta politiska makten var inblandad på ett mycket mer oroväckande sätt än att justitie-minister Anna Greta Leijon råkade skriva ett slarvigt brev. 

"Mörkläggning" är politisk dynamit, en thriller hämtad ur verkligheten - och ett stycke väl dokumenterad samtidshistoria.” 

Boken (böckerna; 2 st på  tot 980s) har följande huvudrubriker:

  Mordet: makten och lögnen

      Mordutredningen: ledaren

      Åklagarna: vanmakten

      SÄPO: buggningarna

      Regeringen: smugglingarna

      Åklagarna igen: mordåtalet

      Mordet igen: den tredje lösningen 

Mordet: makten och lögnen 

Författaren inleder boken med en politisk atmosfärsbeskrivning av socialdemokratin i mitten på 80-talet. Han resonerar bl a kring ett antal böcker: Kjell-Olof Feldts ”Alla dessa dagar”, Björn Elmbrants ”Palme”, artiklar i Arbetet av Hermansson/Wenander (senare i en bok ”Uppdrag Olof Palme”). Efter att socialdemokraterna vunnit valet 1985 så fanns många funderingar inom partitoppen om vart man var på väg. Inte minst Palme funderade på vart partiet och han själv var på väg. Hans internationella engagemang var betydligt större än för de jobbiga nationella frågorna. Han var intresserad att få den lediga posten son FN:s flyktingkommissarie. Så blev dock inte fallet. 

Det förefaller som det var en jobbig tid för Palme. Många vittnar om obalans, bristande engagemang och underligt uppträdande. Många tunga frågor fanns; U-båtar, ryssar, högerkrafterna med förtalskampanjer , Harvard osv, osv. Hans tankar var någon annanstans enligt flera vittnen. 

Det spreds uppenbarligen desinformation att Palme skulle avgå. Själv verkar han ha tyckt att han kan köra vidare till åtminstone 1991-års val. Partiet tycks dock ha uppfattningen att han är slut och kanske hoppades att ha skulle avgå. 

Några ”citat”: Kjell-Olof Feldt, Birgitta von Otter, Carl Lidbom, Harry Schein, Carl-Johan Åberg ”de tyckte han verkade slut” och ” hans oberäknelighet och brist på koncentration”.

Kjell-Olof Feldt ”han tappade greppet”, ”tungsinne och stingslighet”, regerade ”halvliggande i soffan på rummet som en gammal romare”, ”gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting”. 

Olof Palme tappade sin auktoritet inom partiet. När Bildt åkte till USA för att ”snacka” ubåtar beskriver Sverker Åström Palmes reaktion som ett utslag av ”en närmast otrolig brist på omdöme”. 

Mona Sahlin, dåvarande partisekreterare, i en TV-intervju på sjuårsdagen av mordet: ” Palme var så oerhört dominant. Kom han in i ett rum, så dominerade han det rummet totalt, va. Samtal avstannade. Ingvar Carlsson har en mycket mer, kalla det demokratisk, ledarstil. Han försöker få ett gäng att jobba ihop.” 

Kapitlet avslutas med spekulationer om tänkbara motiv; stod Palme inför beslutet att avslöja något hemligt politiskt, ekonomiskt eller militärt projekt; fanns det politiska organisationer inom Sverige som tyckte att Sverige skulle vara en bättre plats utan Palme och var beredd att hjälpa utvecklingen på traven. 

Men, skulle inte en ingående polisutredning och en förutsättningslös jakt på mördaren vara alltför hotfull, skulle inte en massa komprometterande förhållanden kunna dyka upp där man minst anade det? Men vad är bättre; jo, antingen en fanatisk utländsk terrorgrupp eller en ensam galning. ”Åtminstone i det första fallet var politiker och ämbetsmän i Rosenbad involverade upp över armbågarna”.  

I en intervju med Ebbe Carlsson hävdar han att ”man skall inte föreställa sig att det här kan utredas som man utreder ett vanligt misshandelsmål. Det går inte till så i den här världen. Det är alltför stora intressen som står på spel”. Och, alla ljuger. På frågan om detta även gäller säpofolk, statsråd och höga poliser svarar han. ” Ja, högsta grad. Det finns ingen anledning att tro att någon talar sanning, varför skulle de göra det? 

Mordutredningen: ledaren 

Citat:

Holger Romander: ”Hans Holmér... det vet ju alla att han omfattades med något slags obegripligt förtroende i kanslihuset”.

P-G Näss: ”Om Holmér sa ”Hoppa” så hoppade vi”. 

De fyra undringarna som presenteras är:

att Holmér själv tog kontrollen

att åklagarna tappade kontrollen och lät det bero

att rikspolisstyrelsen lydigt ställde sina resurser till Holmérs förfogande

att regeringen lät Holmér hållas 

Det är uppenbart att Holmérs ledarskap var diktatoriskt. För juristkommissionen rapporterar S L Pettersson (chef för Stockholmspolisens spaningssektion) ”jag har sällan sett en så stor skara tysta människor”. Ingen framförde avvikande uppfattning i någon fråga. Det var tystnad. 

Samma kommission nämner en lång rad brister i spaningsarbetet, bl a

brist på systematisk utredning av Palmes personliga förhållanden och kontakter under hans sista vecka i livet

att aldrig Lisbet Palmes skottskada blev undersökt av läkare

att polisen struntade i rättsläkarnas erbjudande om ytterligare medicinsk utredning

att inte Palmes bostad och arbetsplats genomsöktes systematiskt

att spaningsledningen inte ville utnyttja experthjälp från FOA

att Holmér höll förhör med Lisbet Palme utan att redovisa resultat

att Holmér struntade i att fråga Lisbet Palme om hon kunde tänka sig att deltaga i en rekonstruktion på brottsplatsen 

Däremot gjordes annat senare med bra publicitet: 

Presentation av två fantombilder

Operation dörrknackning

Flygspaning

Den stora dataspaningen

Livvakter (”han var mer iögonfallande bevakad än någon annan människa i hela Sverige”) 

Holmér beslutade själv om skyddet och han valde ut personerna själv. Han valde inte ur den normala resursen eftersom han inte visste om hotet kom inifrån. Att hans hustru följdes av två polisbåtar i vid segling i skärgården får ses som kuriosa i fallet. Det fanns inga hämningar. 

Händelserna på Sabbatsberg berörs, såsom Rimborns rapport om att Lisbet Palme talat om två  gärningsmän. Men det försvann snabbt. En timme efter att Holmér kommit in på polishuset dagen efter mordet har han en presskonferens där han häpnadsväckande distinkt lägger fast: ”Han är i 30-40-årsåldern, har mörkt hår och är 175-180 cm lång. Han var klädd i mellanblå täckjacka, mörka byxor, keps med uppvikta öronlappar”. 

I en senare sammanställning av vittnesmålen i Pettersson-rättegången framgår: 

Osäkert om han hade huvudbonad: 13 vittnen

Barhuvad: 8 vittnen

Stickad mössa: 2 vittnen

Platt huvudbonad: 1 vittnesmålen

Jacka med luva: 1 vittne

Grå herrhatt eller Sherlock Holmes-mössa: 1 vittne

Keps: 1 vittne 

Författaren ondgör sig över det klena resultatet av spaningen och hävdar att det kanske hade gått bättre

om spaningsledaren hållit riktiga, väl förberedda och dokumenterade förhör med Lisbet Palme.

om spaningsledaren hade hållit en fullständig rekonstruktion på brottsplatsen

om spaningsledaren hade låtit sina poliser systematiskt försökt spåra männen i Gamla Stan 

Ett 90-minuters förhör som Holmér håller med Lisbet Palme avseende bl a de två mystiska männen i Gamla Stan sammanfattas av Holmér på 2,5 sidor gles text med breda marginaler och skickas till K G Svensson med kommentaren. ”Vi har naturligtvis inget att dölja för dig”. Vi...?? 

I maj börjar utredningen sysselsätta sig med huvudspåret; PKK. Under hösten var 150 av utredningens 170 personer sysselsatta med huvudspåret. I stoppade Holmér allt arbete som inte direkt var knutet till huvudspåret och i slutändan bromsade han utredningsarbetet även här och satsade allt på en superrazzia. Författaren citerar Kanger: ” Holmér valde att inte söka Palmes mördare. Det var ett medvetet, överlagt val”. 

Istället satsade han på  att skapa en situation där brottet skulle framstå som uppklarat. 

Åklagarna: vanmakten 

Citat

Claes Zeime: ”Holmér höll ett järngrepp om utredningen /../ Regeringen stod på hans sida och försvarade honom i alla lägen.” 

KG Svensson utvaldes ganska omgående till att följa utredningen och skulle kallas in först då  någon var anhållen. Detta kom att ske då 33-åringen togs in för förhör den 6 mars. Åklagarens tillgång till utredningen gällde bara detta, än så länge. Polisen tyckte det var bäst om han höll sig hemma. Vi ringer om det är något. 

I detta sammanhang kommer Holmérs begäran om 74 konfrontationer med 33-åringen. Efter inblandning av högre åklagarmakter och justitieministern blev det ca 50 konfrontationer. Det kom fram att flera vittnen fått se foto på 33-åringen under förhör och de var därigenom brända. 33-åringen släpptes den 19 mars. 

Han misstänktes ”på sannolika skäl” - en stark misstanke. En redogörelse för Wingrens arbete, kanske ur boken ”Han sköt Olof Palme” finns som ger en bra inblick i de många turer som här finns. Saga-vittnena som var omöjliga eftersom personalen på SAGA inte hade släppt in någon efter filmens börja. Senare erkände de ju att det hade de visst gjort. Men, saken rinner ut i sanden. Det visar sig osäkert om vittnena hade fått se någon bild på 33-åringen, Det förefaller som både K G Svensson och Hans Holmér är ense om att denna man åker ut ur utredningen. 

Wingren ger dock inte upp. Genom sin chef, Arne Irvell, fås ett nytt beslut om hämtning av 33-åringen. Man har fått fram mer; hans snack om Palme, CIA, FBI, EAP och brist på alibi för den senare delen av kvällen. 

Den 16 mars leder Wingren en konfrontation med ”Negern” som kom körandes på Döbelnsgatan då han stoppas av en stressad man som ville åka med vart som helst. Han fick inte åka med och sprang sedan över Johannes kyrkogård. Konfrontationen och förhören som följde gav ett spretigt resultat och återigen misstänktes att vittnet fått se foton på 33-åringen. 

33-åringen släpptes fri och polisledningen menar att K G Svensson var feg. Det borde ha gått till häktningsförhandling. 

Maktkampen fortsatte. K G Svensson fick höra att det kanske fanns vittnen som skulle kunna ge 33-åringen alibi. K G Svensson insåg chockartat att ha inte ledde förundersökningen ens på 33-åringen . Kort därefter avgick K G Svensson och Wingren lämnade i vredesmod. 

Och som en händelse kommer nu PKK-spåret upp. 

PKK hade varit föremål för SÄPO´s intresse en längre tid. Till sist hade man kommit så  långt att man fått en mindre mängd kurder klassade som terrorister och de skulle utvisas. Men hoppsan, vilket land vill ta emot några (7 st) terroriststämplade kurder; nej inget. De blev istället belagda med s k kommunförbud. Det var nog inte riktigt så man hade tänkt sig utgången från SÄPO´s sida. 

PKK var föremål för spaningsledningens intresse tidigt i utredningen. Tidigare hade ju två kurd-mord inträffat och då kan ju fler mord  inträffa. En lång utläggning om de två tidigare morden följer.

Det var den 13 maj  som polisen  fick in ett tips från återfallsförbrytaren Seppo A . På Täby-anstalten fanns en kurd, Naif D, farbror till en av de terroriststämplade kurderna, som hade bett Seppo A köpa några grova revolvrar. Baresics skall ha varit vittne till detta. Vid en permission fixade Seppo A detta och det var kring denna händelse spaningsledaren började bygga ett mordscenario. 

Samtliga tre befann sig i Täby (inlåsta) då mordet inträffade så vapnen måste ha gått till en fjärde person med anknytning till PKK. Detta spår ledde aldrig till någonting. 

Kort därefter kom de beramade ”bröllopssamtalen” upp. Henrik Barrling, en uttråkad man på SÄPO, var fixerad på PKK och bearbetade P G Näss (läs även Barrlings bok ”Gräsroten”; Wall har gjort det) för att det skulle hända något. Näss var nog mer försiktig och menade att de beramade samtalen kunde tolkas på flera sätt.  

Holmér skall ha fått kännedom om ”bröllopssamtalen” i mars månad och den som rapporterade var ingen mindre än Ebbe Carlsson. Redan den 4 mars hölls ett möte i spaningsledningen där han lägger fast:

  1. yrkesmördare
  2. dussintal intressanta organisationer, särskilt kurderna

 

Skäl:

      a) skjuten bakifrån

      b) grovt vapen 

Ebbe hävdade två år senare att hans tes var att SÄPO hade åsidosatt hotet från PKK och att man sedan medvetet saboterat utredningen för att dölja sitt ansvar för att attentatet kunnat genomföras. 

Åklagarcirkusen redovisas utförligt och Holmér planerar för det stora tillslaget; operation ALFA. Utredningen förefaller ligga nere eftersom man inte vill förvarna de berörda genom förhör och liknande. Ingen förvarning om ett nedslag på PKK skulle finnas. Helin uttryckte det ” malde polisen på tomgång på något konstigt sätt”. 

Operationen genomfördes den 20 januari 1987 och blev ett totalt fiasko. Holmér: åklagarna ställde inte upp. 

Nu börjar också regeringen se över organisationen; en stab (referensgrupp) etableras utan operativa funktioner. Ingående i denna är Hans Holmér, P G Näss och Tommy Lindström. Kanslihusets observatörer Bergenstrand och Malmström lämnar utredningen efter att ha deltagit i 367 av spaningsledningens 535 möten. Den 5 mars lämnar Holmér in sin avskedsansökan och avgår den 15 september. 

Juristkommissionen kritiserade åklagarna för passivitet. Riberdahl försökte försvara åklagarna med ”vi hade ingen att vända oss till”. Tidigare hade hon sagt: ”Det här låter lite konstigt, det vet jag. Men jag upplever det inte som om regeringen styrde Holmér utan som om Holmér styrde regeringen”. 

Strax före det väntade valnederlaget 1991 beslutade regeringen Ingvar Carlsson att häva utvisningsbeslutet för de sju kurderna och vips: plötsligt fanns det inte några presumtiva PKK-terrorister i Sverige längre. 

SÄPO: buggningarna 

P G Näss var inte riktigt betrodd i de socialdemokratiska leden. Han var en arbetsmyra med chefsegenskaper men han, enligt Carl Lidbom, har inte kompetensen att göra mer sofistikerade politiska bedömningar. Regeringen litade inte riktigt på SÄPO men man behövde SÄPO.

Var skulle ansvaret för utredningen ligga. Många turer – och det var svårt att besluta om detta. Det gällde ”brott mot rikets säkerhet”. Rikspolischefen Romande tyckte att ansvaret skulle ligga hos just Rikspolisstyrelsen. Men det fanns ingen som helst respons för den tanken. Holmér var redan igång – med regeringens stöd. 

Holmér rycker åt sig kontrollen över de saker som SÄPO tidigare ansvarat över; t ex PKK-uppgifterna. Men han tyckte att han inte fått fram allt och då sprang han till Ingvar Carlsson. 

Telefonavlyssning av Baresics genomförs med stöd av regeringen men knappast av åklagarna. Man fortsätter med buggning av kurder. Jan Danielsson utredde sammanlagt nio buggningar. Otydligheter framgår – Näss åtalades för samtliga fall; Holmér för två fall. Fanns det olika motiv till buggningarna. De fortsatte nämligen efter Holmérs avgång. Vad visste egentligen regeringen?  

Det var svårt i många avseenden och många var inblandade i soppan: ”Romander och Hjälmroth har också beskrivit en träff med Holmér som ganska fridfull. Men det var ett bedrägligt lugn: nästa kväll, tisdagen den 4 mars, blev Hjälmroth uppringd av Sten Wickbom som sa att Sverker Åström var missnöjd över att SÄPO inte samarbetade. Hjälmroth ringde Åström och försökte lugna honom”. 

P G Näss och Holmér kom överens om att SÄPO skulle vara bättre representerad i spaningsledningen; Christer Granqvist utsågs till att vara denna person. Han var dock inte expert på PKK, vilket senare skulle vara nödvändigt. Jan Barrling kopplades intill sin egen stora tillfredsställelse. Äntligen skulle han få den uppskattning och förståelse han saknat hos sina chefer. Barrling blev nu en mussla inom SÄPO och redovisade inte vad han gjorde för Holmér. 

Näss frågade regeringen om han fick bugga och menar att han fick ett ”förtäckt klartecken”. Men, har har förnekat att han utnyttjat det. Det är uppenbart att buggningen av kurder startade och alla skyller i efterhand på alla eller att man inte känner till något alls. 

I buggningsrättegången utnämndes vissa kurder till målsäganden men fick trots detta inte deltaga i hela rättegången. 

Buggarna inom FSK, Företagsskyddsgruppen, hade ett tekniskt samarbete med CIA, men dessa delar är tydligen hemliga och Jan Danielsson hade stora svårigheter med personerna från denna gruppering.. Men, efter att ha informerat om innebörden av begreppet mened och 6 månaders fängelse så gick det bättre och det kom fram att visst samarbetade man med CIA. Ingående beskrives därefter hur man tillsammans med CIA riggade hos ett par kurder. Holmér påstår sig senare vara omedveten om dessa aktiviteter. En lång utläggning om vem som beordrade vad följer och ingen riktig klarhet vinnes. 

I oktober sökte Holmér kontakt med riksåklagare Magnus Sjöberg. Med på mötet var buggningsåklagaren Danielsson och dennes chef Hagelberg. Holmér erkände där att han initierat tre buggningar. En eventuell utredning skulle bli skadlig för riket och SÄPO. Det vore därför bäst om regeringen fattade beslut om abolition. Sjöberg lovade att framför önskan till regeringen. Någon abolition kom dock aldrig och Holmér teg sig igenom tre månaders förhandling i tingsrätten. P G Näss var förbannad – han kände sig utpekad som syndabock och det blev rättegång även för Danielsson. Den skedde samtidigt med buggningsrättegången – med samma domare. Tingsrätten och Hovrätten friade Danielsson. 

P G Näss hann precis till sitt nya jobb i Uppsala då Ebbe Carlsson-affären började. Näss fick veta att han inte var pålitlig och att han kanske var en KGB-agent. Han kämpar mot överheten under ca 1 år – förgäves. ”Han tyckte att han bara gjort vad som förväntats av honom, men när det politiska spelet tagit en ny vändning, öppnades en fallucka under hans fötter”.   

Kopplingen till mordet på  Olof Palme förefaller ha hamnat i bakgrunden. Buggningen verkade ha fått ett egenvärde. När den upphörde raderades alla band på båda ställena. 

Vinnarna var advokaterna; P G Näss advokat fick 1,7 miljoner kronor medan de buggade målsägarna fick mellan 21.000 och 50.000 kronor. Näss bestod med 45.000 kronor. 

En ytterligare person som kan ha varit utsatt för buggning eller planerad buggning var kabinettssekreteraren på UD Pierre Schori. Det var livvakten till Holmér Per J, som hade blivit erbjuden ett tillfälligt jobb av Ebbe Carlsson. Det handlade om spaning på en svensk politiker. En hemlig grupp inom polisen skulle spana och det handlade om buggning. Det hade framgått att det handlade om Schori. 

Ett par advokater till kurder rapporterade om mystiska inbrott på sina kontor i samband med avslutet av kurdbuggningen. Oordningen såg arrangerad ut. Man misstänkte att det var mikrofoner som skulle avlägsnas. 

Därefter ett avsnitt om eventuell buggning av ambassader. Carl Lidbom slår fast att Wien-konventionen håller vi hårt på. Men, avlyssning sker om det är någon diplomat som misstänkes för olovlig underrättelseverksamhet; dvs en diplomat som misstänkes spionera behöver inte behandlas som en diplomat. 

Således hade en KGB-officer och diplomat vid sovjetiska ambassaden i Stockholm avlyssnats under ca två år. Anledningen till att detta inte kom med i buggningsutredningen var att regeringen hade tagit ett beslut att åklagarna inte fick beröra misstankar om avlyssning av främmande makt. Buggningen av KGB-agenten blev en het potatis. Walter Kegös advokat Ingemar Wahlquist säger inför hotet om en rättegång: ”då avslöjas ytterst känsliga uppgifter som aldrig borde avhandlas i en rättssal”. Regeringen lyckades avstyra att det i smugglingsrättegången kunde ställas obehagliga frågor om SÄPO´s hemliga verksamhet. 

I januari 1996 kunde Jonas Gummesson, TV4 rapportera att det var Nezjinskij som bl a buggats mordnatten. Forsberg skall till Danielsson sagt att det var SÄPO´s sektion för kontraspionage som buggat. Enligt Gummesson ville han dölja att den militära underrättelsetjänsten och CIA var inblandade. 

Lidbom tyckte senare att det kanske varit bättre att anpassa lagarna efter verkligheten. 

Regeringen: smugglingarna 

Efter Holmér kom Ulf Karlsson. Palme-utredningen delades upp i fyra delar: 

Rikskriminalen, Tommy Lindström

SÄPO, P G Näss

Våldsroteln Sthlm, Inge Reneborg

Spaningssektion Sthlm, S L Pettersson

   

I mars 1988 ersattes Ulf Karlsson av Hans Ölvebro. 

Ebbe sprang i polishuset de första dagarna efter mordet. Efter rapport från Bergenstrand till Wickbom tog det fyr. Holmér fick veta att han måste hålla sin personliga bekantskapskrets borta från Palmerummet. Ebbe stannade borta från detta rum, men vid Holmérs avgång hölls några nattliga möten hemma hos Ebbe med Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlssons statssekreterare Kjell Larsson. 

Men, varför är kanslihuset så lyhörda för Ebbe? Vilka tjänster hade Ebbe och Holmér tidigare hjälpt till med? Sjukhusaffären kommer upp; oktober 1975. Holmér  är SÄPO-chef. Ebbe är Geijers informationssekreterare. Ebbe och Holmér fantiserar ihop en fantastisk historia om terroristhot och misstänkta personer inom sjukvården i Göteborg. En koppling mellan ”Schakalen och sjukhuset i Göteborg” det skall räcka. I Rosenbad kunde man blåsa faran över tack vare Ebbes och Holmérs fördomsfria ljugande. 

IB var inblandat; högste chef för IB var Stig Synnergren. Carl Persson rapporterade att han hölls utanför. Carl Persson har senare fått veta av från Synnergren att det var IB som agerade i Göteborg.   

Åter till Palme-utredningen. Holmér har fått lämna -men, hade inte mordspaningen varit i alldeles trygga händer. Om utredningen skötts utan skygglappar hade väldigt obehagliga förhållanden kunnat avslöjas. Med Holmér fanns inte den risken. Efter Holmér kunde regeringen satsa på en utredning på sparlåga. Den 9 februari 1987 stängdes Palme-rummet. 

Efter ca ett år blev det möjligt att tala om att Palme varit illa omtyckt i vida kretsar inom det borgeliga lägret och att dessa kretsar innehöll personer som skulle upprätthålla lag och ordning i riket. Tänk om polisen skjutit palme? Lars Krantz omtalade bussresa redovisas. Bussföraren som också rapporterade, ovetande om Krantz, kunde berätta att den ene resenären var sminkad att likna 33-åringen och hade åkt med bussen tidigare på kvällen tillsammans med en man utklädd till kvinna. Det var baseball-ligan som kom in i bilden. 

Flera tips om polisinblandning rapporteras. Kraven på att polisspåret skulle utredas intensifierades.

Parlamentarikerkommissionen under Ragnar Edenman kom med en rapport där polisspåret avhandlas: ”det saknas grund för misstanke mot någon polisman, men eftersom brottet inte är uppklarat kan ingen grupp uteslutas”. Men, utredningen hade skötts på ett riktigt sätt. 

Inga-Britt Ahlenius (senare medlem i Marjasins Palme-kommission) ondgör sig över att graverande omständigheter avseende vissa polismäns nazistiska sympatier och aktiviteter. 

Carl Lidbom har i sin bok talat om att efter Holmér kommer utredningen att plana ut i ett intet. 1987 erbjöd Ingvar Carlsson Carl Lidbom posten som SÄPO-chef. Men, istället blev de en SÄPO-utredning och Lidbom informerades om läget av bl a Ebbe Carlsson, vilket backades upp av Ingvar Carlsson. 

Dramat som utspelar sig har följande rollbesättning: Ingvar Carlsson, Lidbom, Leijon, Åhmansson, Sandström, Holmér, Ebbe Carlsson, Näss, Kegö och Barrling. 

50 miljoner till den som kunde ge avgörande tips.  

Damaskusmötet kommer upp och Öcalans dödsdom. En potentiell läcka ”Hamza” skall pumpas av Barrling och Kegö i Dijon,Frankrike; men, han vill ha 100.000 DM i förskott. Man ringer hem till Ebbe, men han kan inte fixa dessa pengar så snabbt, och de får resa hem igen. Senare rapporterar franska polisen att Hamza nog inte hade något att sälja. Ett nytt erbjudande kommer då via en journalist att ”Halil”, en person som verkligen skall ha pappren. Priset är en miljon D-mark och en ny identitet år Halil. En ny resa utföres, nu av Ingemar Krusell och en SÄPO-man. Man vill se ett ”varuprov”. Säljaren vill dock inte visa sig. Hem igen. Journalister får sedan träffa Halil i Västtyskland. Allt rinner ut i sanden.

Sedan kommer möjligheten att ta hit PKK´s Europachef Ali Cetiner. Beslutet om de 50 miljonerna togs efter att denna möjlighet blev känd av Barrling. Kegö informerade Näss om Cetiner-möjligheten, och Näss var direkt negativ. Men, skulle det ändå inte gå att ordna på annat sätt? 

En lång utläggning följer om alla de middagar och möten rollbesättningen deltar i. Det förefaller vara så att flertalet tycker att Näss är en bromskloss. Ebbe enrollerar Barrling och Kegö i arbetet att hantera Cetiner. Det är mycket oklart vad Åhmansson och även Näss är medvetna om eller ej medvetna om. På samma sätt är det oklart om Lidboms, Holmérs och Ingvar Karlssons vetskap. 

Under alla förhållanden så  skall Cetiner  ”sättas i en lägenhet och vi skall telefonavlyssna den, bugga den, förhöra honom utförligt, bevaka honom nogsamt och på alla sätt kontrollera hans uppgifter”. 

Cetiner kom till Sverige med hjälp av en hjälpande hand till SÄPO, oklart vem. Näss informerades att han kommit och tog detta lugnt och fint eftersom Cetiner kommit själv.

Barrling och Kegö har flera middagar med Cetiner, någon t o m trevlig. Cetiner säger att han har uppdrag att koordinera tre mord på kurder; man fick även namnen. Men han är trött på de här morden och erbjuder sig att bli dubbelagent. Kostnaderna initialt var småpengar som Näss inte hade några synpunkter på. Nu gällde det större planer som aldrig den besvärlige byråchefen skulle gå med på. Kostnaderna måste således hållas utanför Näss´ kännedom. Ebbe kan fixa detta, och han vänder sig till Tomas Fischer. Ebbe slår blå dunster i ögonen på Fischer; han motiverar med att ”av sekretesskäl bör pengarna komma utifrån. En del folk i SÄPO är opålitliga”. 

Fischer träffar bl a Lidbom hemma hos Ebbe och var medveten om att Fischer sköt till pengar, trots att han förnekade det. Fischer påminde honom om mötet hemma hos Ebbe och en liten not om detta fogades till KU-förhörsprotokollet. 

Ebbe skaffar en lokal med hjälp av en gammal vän; Tomas Eriksson med det sovande företaget Medipress. ”Polisen” behöver ett täckbolag. Eriksson går tveksamt med på arrangemanget. Pengarna börjar rulla. På någon månad kommer det in 1,3 miljonor kronor. Cetiner är inhyst i en lägenhet i Hägersten.  

Åhmansson hjälper Näss till ett jobb som länspolismästare i Uppsala och blir mer och mer insyltad i Ebbe-affären. Senare uttrycker han - ”Varför har aldrig någon enda människa vid något tillfälle kontrollerat andrahandsuppgifterna som Ebbe Carlsson kommer med?”        

Åhmansson träffar Holmér i Stockholm och får veta att PKK-spåret bör få en mer framträdande plats i mordutredningen. Åhmansson tycker sig utsatt för påtryckningar från flera håll. 

De första månader Cetiner är i Sverige kan han röra sig helt fritt, inte någon som helst kontroll; man sätter varken in spaning eller telefonavlyssning. Detta skall ske i samråd med Cetiner. Han skall senare installeras i en lägenhet där buggning skall ske från en intilliggande lägenhet. Men, först måste utrustningen anskaffas. (Här slutar första boken). 

Nya spår. Ebbe förklarade senare i tingsrätten att Holmérs ”motivbild var för tunn”. Ingvar Carlssons statssekreterare Kjell Larsson presenterade ett PM till konstitutionsutskottet sommaren 1988: ”Det var regimen i Iran som lät mörda Olof Palme. Orsaken var Irans svårigheter med   vapenhandel som påverkades av Olof Palmes aktiviteter som medlare mellan Iran och Irak. Här finns länkar till Bofors vapenaffärer. Regimen i Iran uppdrog till PKK att utföra mordet. Överenskommelsen mellan Iran och PKK träffades i Damaskus.” 

Ett långt avsnitt följer om karusellen mellan de inblandade där ingen verkar kunna bekräfta något alls. Alla skyller på alla. Det börjar dock bli dags för aktion. Ebbe får livvakt; Per-Ola K. Någon hotbild fanns dock inte. JK Hans Stark rapporterade i KU: ”Ebbe Carlsson är homosexuell. Utredningen har visat att det endast i ett avseende  har betydelse, och det var när han uttryckte önskemål om vilken person han ville ha som livvakt.” Per-Ola K fick ett intyg från Sune Sandström som skulle hjälpa i arbetet vid kontakter med myndigheter. Inget datum, ingen diarieföring, och ledningscentralen informerades inte trots att det på dokumentet angavs vart man skulle ringa för kontroll. Det visade sig senare att Per-Ola K hos Holmér var en sk ” First Equipment Officer”. Han hade gjort en del förunderliga inköp till spaningsorganisationen och dessa inköp hade alltid skett från ett bolag; Strateg Protector AB, som drevs av fd polisen ”Ö” och fd militären ”G”. Inköpen var: 

Pansarglas till Palmerummet

Frekvenshoppande Walkie-Talkies

Track-finders (signalsändare att fästa på t ex bilar)

Skottsäkra västar

Fem k-pistar, varav en inbyggd i en dokumentportfölj med avtryckare i handtaget 

”Ö” hade ett tidigare anseende som vapenexpert inom polisen. Han vill ha större eldkraft. Han umgicks med likasinnade som ”inte tyckte om Palme”; allt enligt Hans Ölvebro. Både ”Ö” och ”G” hade varit säkerhetschefer vid Televerket Radio Östra i Liljeholmen i södra Stockholm. ”Enheten svarade för kontroll och övervakning av all radiotrafik i Stockholmstrakten och hade en central roll i Sveriges kuppförsvar. Tjänsten var högt skyddsklassad – SÄPO skulle med andra ord noga kontrollera att inte någon olämplig person hamnade i den känsliga positionen.” 

Då Per-Ola K förhör sig hos ”Ö” om avlyssningsutrustning blir denne något konfunderad : ”Varför tar ni inte in den genom de konventionella vägarna?” Per-Ola K svarar att det är en väldigt svår situation och att det inom SÄPO finns en fraktion som inte vill att mordet klaras upp. ”Ö” får dock intrycket att det är RPS/Säk, dvs P G Näss, som skall avlyssnas. ”Ö” lovar att försöka hjälpa till. 

Då ”Ö” senare ser Ebbe i tidningarna kan han inte placera honom. Han har inte träffat honom. Han tog kontakt med en bekant på försvarsstaben; denne säger ”känner du inte till Ebbe Carlsson, menar du att...? Ja, du kan sätta likhetstecken mellan honom och SAPO. 

Per-Ola K presenterade en inköpslista på attiraljer som behövdes; han hade fått hjälp av ”Robban”  på FSG. 

En parentes i framställningen gäller ett eventuellt misstänkliggörande av Pierre Schori, oklart varför Ebbe vill dra in honom och det rinner ut i sanden. 

Ebbe åker till Paris för att bl a träffa Lidbom och dra upp planer. Lidbom bäddrar förtjust i den sk åklagarpärmen och får se intressanta saker; bl a ”bröllopssamtalet”. 

Ebbe och Lidbom knuffar Leijon framför sig (– mot stupkanten).En lång framställning om de olika aktörernas roller följer. 

Den nya lokalen på Renstiernas gata är redo för installation. Ebbe reser till London med P-O. Vidare till Paris och Nice. Han har med sig ett rekommendationsbrev från Åhmansson; ej dater, ej diariefört. 

Leijon har möte med Åhmansson. Hon understryker att Ebbes uppgifter måste kontrolleras; hon har kollationerat med Ingvar Carlsson. Åklagarna måste informeras; vilket Ebbe nogsamt undvikit. 

”Ö” har försökt handla den begärda utrustningen i Västtyskland men det gick inte om man inte var ute i statliga ärenden. I Österrike har han fått veta att samma utrustning (dvs från PK Electronics) kunde köpas i London hos P3 – The security Shop. Här är den som kan betala välkommen. Han lägger beställningen hos PK Electronics i Västtyskland för leverans i London – inga problem. ”Ö” köper en nummerdekoder och betalar kontant 20.000 kr och uppger Sydafrikanska legationen i Stockholm som kund. Han menar senare att han kunde lika gärna kunde ha sagt Irans legation. 

P-O köpte in ett antal telefonmikrofoner som ”Ö” skickade till Hamburg för preparering. ”Ö” ville ha 220.000 kr som en garanti, vilket han fick. 

Ebbe har rekryteringssamtal med Per J. Det gäller allvarliga saker; spaning mot Pierre Schori, personlig livvakt åt Anna-Greta Leijon. Det är farliga grejor enligt Ebbe men Per J låter sig inte avskräckas. Första uppdraget är att åka till London och hämta hem buggningsutrustning (enär ”Ö” hade vägrat göra detta). 

Per J får ett uppdrag att åka till Köpenhamn med tre topphemliga pärmar från Ebbe i en plastkasse för att inte väcka uppmärksamhet. Ingen får titta i dessa pärmar. Per J åker hem och kikar i dem. En är märkt ”Sjukhusaffären”. En annan handlar om PKK, Iran och Bofors. Den tredje bl a angående misstankarna mot Pierre Schori. Per J ser att Carl Lidbom och Sverker Åström förekommer flitigt som uppgiftslämnare. En del dokument är märkta med hemligstämpel. 

Per J skulle efter inköpen i London åka till Paris där kan skulle hjälpas igenom tullen av den franska säkerhetstjänsten och ”Calle” skulle vara inblandad. I tingsrätten stod Per J på sig; han var instruerad att lämna utrustningen till Carl Lidbom. 

Per J åker till London, med Ebbes plastpåse och 175.000 kr i tusenlappar. Han hade sjukskrivit sig för knäskada. I London möter han ”Ö”. Per J går till tre bankkontor och växlar pengarna. De får veta att leveransen är försenad. Han får senare veta från P-O att det strulat i Paris och att han skall åka raka vägen till Stockholm med varorna. Pärmarna får följa med. (Det visade sig senare att om han kommit senare till Paris så hade Lidbom inte varit där utan i Stockholm). 

Efter ett par dagar är det klart och de flyger hem. Han väljer grönt och det går bra. 

Ebbe åker till London för att träffa ”J” med ett rekommendationsbrev från Anna-Greta Leijon i portföljen;  ”han träffar J men det blev inte av att träffa underrättelsetjänsten”. 

Ebbe informerar åklagare och spaningsledning: ”Vi höll på mellan 16.00 och 23.00, därför att de tyckte att det var ett så jävla intressant sätt att beskriva det här”. Almblad var kritisk och irriterad över att Ebbe tyckte sig ingå i någon form av förundersökningsledning avseende PKK-spåret. Åhmansson hoppades att detta skulle vara slutet på Ebbe-inblandningen – men det saknas fortfarande en skriftlig rapport från Ebbe. 

Anna-Greta Leijon lovar Ingvar Carlsson att han skall få en rapport om misstankarna mot SÄPO. 

Åhmansson får det hett om öronen efter Ebbes presentation; Almblad och även Magnus Sjöberg är konfunderade över att Ebbe och bristen på sekretess. Sjöberg frågar senare om Ebbe har sanktion från justitiedepartementet; ”han har vårt stöd” säger Leijon. 

Ebbe lämnar tillbaka åklagarpärmen. När Åhmansson kräver en skriftlig rapport säger Ebbe att då  måste han ha tillbaka pärmen. Han får det. 

P-O åker till banken för att hämta mer pengar. ”Ö” har rapporterat att andra delleveransen är klar. 290.000 kronor lämnas över. Planen är att ”Ö” flyger från London till Köpenhamn där P-O möter med SÄPO´s bil. 

Sune Sandström kontaktar Kegö  och berättar att det kommer en räkning från Ebbe på avlyssningsprylar och frågar om Kegö har någon sådan utrustningen. Nej, svarar han.

”Tack gode Gud, det var skönt” utbrister Sandström. 

”Ö” springer från bank till bank i London och växlar pengar. Han har med sig 580.000 kr. 330.00 till varorna och 250.000 till mellanhänder. 

Expressen avslöjar den hemliga gruppen som arbetar bredvid den officiella utredningen. Teorin är att PKK på uppdrag av Iran utförd mordet. 

”Ö” tappar nästan fattningen när han får se den enorma kartong mitt på golvet som butiken packat varorna i. Det går inte på långa vägar ner i hans väska. Butiken ställer upp med ytterligare en väska. Det går ändå ej, så två mottagarenheter för dörrkontroller lämnas kvar. I Köpenhamn går det bra och varorna lastas in i Saaben. ”Ö” provkör bilen till Helsingör. ”Ö” vill inte vara med i själva införseln så han stiger av i Helsingör och P-O kör ombord ensam. Man skall mötas i Helsingborg. P-O kör iland kl 22.30 och rullar fram till tullfiltret. Han åker fast.  Rekommendationsbrevet fungerade inte. Ingen ville kännas vid händelsen men många blev inblandade på natten. Tullen agerar så att det skall kunna ”glömmas” om det visar sig att det inte är ett smugglingsförsök.

Arbetet kan sedan rapportera att tillslaget skedde efter ett tips. 

Åhmansson vill inte göra någon hemtagningsanmälan i efterskott eftersom rikspolisstyrelsen inte har beställt godset. Sandström ringer till tullkriminalen i Helsingborg och meddelar att inget misstag är begånget och då är saken klar. Den lokala åklagarmyndigheten kopplas in. 

Fischer avslöjar att han var Ebbes finansiär. 

Anna-Greta Leijon avgår. 

Åhmansson avgår 

Sandström avgår 

Den 29 augusti utfärdas en västtysk häktningsorder på Cetiner. Han grips den 5 september; då han är tillsammans med Barrling och Kegö. Den 12 januari 1989 transporteras han till Frankfurt. Han blir kronvittne mot PKK. 

Ebbe ställer upp på  intervju med Stina Dabrowski och meddelar att han har aids. 

Den 3 augusti 1992 dör Ebbe Carlsson på Huddinge sjukhus. Den socialdemokratiska partitoppen är inte närvarande vid begravningen den 31 augusti, med ett undantag. Tyst, ensam och längst bak sitter Ingvar Carlsson. 

Morgonen den 14 december –  bara ett halvår efter incidenten i Helsingborg – åker en grupp poliser från rikskriminalen ut till Rotebro norr om Stockholm för att hämta den brottsbelastade missbrukaren och förtidspensionären Christer Pettersson till förhör och konfrontationer. 

Åklagarna igen: mordåtalet 

Åklagaren Anders Helin: Är han den man du såg i hörnet Tunnelgatan/Sveavägen den kvällen?

Lisbet Palme: Ja

Anders Helin: Är du helt säker på det?

Lisbet Palme: Ja

Anders Helin: Ingen tvekan

Lisbet Palme: Nej

Christer Pettersson: Jag ska bara säga en sak....

Rättens ordförande Carl-Anton Spaak: Nu skall du vara tyst!

Christer Pettersson (till Lisbet Palme): …..att Olof Palme i sin himmel tycker inte om det du säger nu. Jag säger bara det, att om du tror att det är som du säger är det okej, Men om du inte tror det, då är det inte okej. Det är allt jag har att säga.

Carl-Anton Spaak: För ut honom! 

Grandmannen, vittnen 

Maskinisten Hubert F, från Skandia-huset. Går till busskuren utanför Grand vid kl 21.00. I busskuren står en nervös man och spanat mot bio-entrén. 40-45 år , 180 cm, smal kroppsbyggnad, bucklig näsa, ”asketisk hurtbulletyp”. Mörk skidmössa med skärm och öronlappar, jacka och mörka byxor. 

Konstnären Birgitta W . Kommer ut samtidigt med att LOP anländer. Lägger märke till en man med en brinnande blick som sträcker sig på tå för att se in i biografen. 15-180 cm, troligen mörkt hår eller mörk stickad mössa, blek hy,. Mörk rock eller täckjacka. 

Direktör Max D. Passerar Grand kl 22:50. Observerar en ensam man som tittar i ett skyltfönster. 45 år 160-170 cm Mörkblå täckjacka, mössa eller keps. 

Studerande Anneli K. Utanför dörrarna står en man stirrar konstigt in i biografen. 35-45 år, 170-175 cm lång, ordinär kroppsbyggnad men något rund över magen, cendréfärgat hår, alldagligt utseende. Blå trekvartslång vaddjacka, skärmmössa, troligen glasögon. Stirrande blick. 

Flygledare  Lars-Erik E. Observerar en man som vankar av och an. Hotfull. 185 cm lång, kraftigt byggd. Mörk fjällrävenliknande jacka. Ljus gulaktig huvudbonad- inte keps, snarare liten stickad mössa. 

Mårten Palme. En man står och tittar in i ett skyltfönster. Han börjar gå i samma riktning som LOP. 40 år, 180 cm, kraftigt byggd, bufflig utan att vara sjaskig. Lång blå täckjacka, keps med knäppning till skärmen. Troligen stålbågade glasögon. 

Ölvebro koncentrerar verksamheten på att bringa reda i underlaget. Biografen Grand, brottsplatsen och makarna Palmes väg mellan dessa platser. 

Almblad går ut och säger att man tror att Grand-mannen och mördaren är samma person. Man riktade in sig på en ensam mördare.. Nu blev det enklare. Damaskusmöte och PKK kunde lämnas därhän. Oxen, kom i fokus. Klubben var samlingsplats för farliga banditer, yrkeskriminella med tillgång till skjutvapen och låg våldströskel.. Sigge C blev den som i kraft av antalet förhör blev den viktigaste personen. Totalt registrerades 26 förhör med honom. Sigge hade mycket att berätta; men även Roger Ö som tillsammans med Christer Pettersson också var en amfetaminmissbrukare. 

Polisen smygfilmar Pettersson. Skulle han kunna var den sökte? Visserligen var han inte känd som en vapenman men ändå...Han hade begett sig in till sta´n  på kvällen den 28:e för att skaffa amfetamin enligt egen uppgift omvittnad av Ulf S som var kvar i hans lägenhet och väntade. 

Pettersson anhölls och förhörs grundligt. Konfrontationer ger magert resultat. 

Men konfrontationen med Lisbet Palme blir annorlunda. Åklagaren förbjöd Liljeros att närvara. Banspelare användes inte. Inget förhörsprotokoll. Ett kort referat upprättades av åklagarna 7 veckor senare.. Axel Morath beslöt att anhålla missbrukaren från Rotebro.  

I rättegångarna svajar det ordentligt för Lisbet Palme. Hon kanske har sett vittnet Anders B och ingen annan. Holmér vill klassa Lisbet Palme som ett mindre tillförlitligt vittne. Tre år senare råder det dock inget tvivel – då var det Christer Pettersson hon sett. ”Det ser man ju vem som är alkoholist” är det beramade uttalandet. 

Ja, det rullar på men det ger ingenting. 

Kulor. En tid efter mordet hade en kula skickats in till Palme-utredningen. Det var en teflonmantlad kula som hade hittats på Kungsgatan. Lange var intresserad eftersom han undrade om det var fel kulor som utnämnts till Palme-kulor. ”Ö” diskuteras men det leder ingenstans. 

Förhören med Sigge fortsätter. Han erinrar sig nu att han minsann haft ytterligare en revolver än den Harri fått låna. Nu gäller det en med elfenbenssidor på kolven. Han kommer inte ihåg hur den försvann ur hans ägo. Han dementerar detta senare. Sigge blir en stor besvikelse för Palme-utredarna..  

Den fällande tingsrättsdomen är inte enig. Juristerna friar. Hovrättsdomen är enig. Åtalet ligger i spillror.  

Andra spår berörs flyktigt; t ex pressfotografen Åke M som hört på sin polisradio: 

Röst 1. Hallå där uppe, hur är det?

Röst 2: För jävligt kallt

Röst 1: Statsministern är skjuten 

Åke M rapporterade till polisen. Det dröjde ett år innan de hörde av sig. 

Det finns många fler vittnesmål som så att säga inte kommit med. 

Sju år efter mordet säger Ölvebro att man koncentrerar sina förhoppningar kring att hitta mordvapnet. 

Kjell-Olof Feldt kräver 1975 att polisspåret skall utredas ordentligt. Kort därefter meddelar Ingvar Carlsson utan förvarning att han avgår. 

Ölvebro deklarerar att av de utländska spåren är sydafrikaspåret det mest sannolika. 

Näst sista kapitlet avslutas med: ”Det var obestridligt att Palme var mördad. Men allt annat var höljt i dunkel”  

Mordet igen: den tredje lösningen 

Boken hittills har handlat om själva mordutredningen. Nu är det dags att titta på själva mordet. Har mordutredarna haft ”en blind fläck”  eller har de medvetet eller omedvetet undvikit särskilda infallsvinklar? 

”Attentatsgruppen” eller ”den ensamme mördaren” finns med som principiella möjligheter från början. (finns det fler? Referentens kommentar). 

Holmér skissar upp scenariot med förföljelse, mördare väntande utanför Grand, planerad aktion vid tunnelbanenedgången Rådmansgatan, flyktbil på plats. Men när LOP går söderut kör flyktbilen upp till Tunnelgatan och svänger höger, stannar och mannen går ut och spanar norrut. Grand-mannen följer efter LOP. LOP byter sida på Sveavägen. Grandmannen följer efter. När LOP stannar vid Sari går han förbi och ställer sig vid Dekorima. Han inser nu att han inte skall utnyttja flyktbilen. 

Författaren menar att detta är ett PKK-scenario. Inget sofistikerat. - enkelt och primitivt. Holmér menar att det är en perfekt brottsplats men idealiska förutsättningar. Om en primitiv grupp varit i arbete, så skulle de inte känt till att LOP var på väg till en biograf då de lämnad lägenheten i Gamla Stan. 

P G Näss menar att det kunde inte ha varit ett planerat terroristdåd just därför att mördaren inte valt ut ett ställe att slå till på som utgick från regelbundenheter i offrets livsföring. 

Efterföljandet (efter Grand) är dock dåligt bevisat, och särskilt på den östra sidan av Sveavägen. 

Inge M´s vittnesmål indikerar att mördare stod och väntade i Dekorimahörnet i god tid innan LOP passerade. Detta vittnesmål indikerar samverkan mellan minst två personer. 

En lång genomgång av walkie-talkie-vittnen (13 st) följer med Almblads kommentarer. Han känner inte till något och tror att en del har förklarats; t ex annan spaning, väktar-bil osv osv. Men alls inget klargörande i något fall. 

Olle Alséns ”Pirjo”  och ”Katja” redovisas men det är oklart vad polisen gjort med detta tips. 

Ölvebro kommenterar med avseende på walkie-talkies att det är orimligt att det funnits så många observationer söder om Grand medan inga omvittnats norr om Grand. Han bedömer gjorda observationer som sk ”bandyklubbe-observationer” (som du ropar får du svar, referentens kommentar). Författaren tycker Ölvebro har en poäng. Då är det märkligt att så många observationer gjorts i närheten av mordplatsen. Om LOP avlyssnats så skulle man fått veta att biobesöket och aktuell biograf beslutades vid ca 19.00. Samtliga walkie-talkie-observationer är efter detta klockslag. Men, -varför inga observationer norr om Grand? Ett logiskt händelseförlopp går att rekonstruera. Polisen och åklagarna borde ha sett det. Men av skäl som kommer att bli tydliga vände de bort blicken. 

Författaren kommer in på  mötesscenariot som en logisk förklaring till vad som inträffade. Han menar att det alls inte är otroligt att OP bestämde om ett möte på väg hem från bion.  

Intressant här är att författaren menar att ett mötesscenario inte alls behöver några walkie-talkies. Personen som skall möta OP vet var och ungefär när. Det är bara att vänta på platsen. Författaren nämner vittnesmål (Inge M, Nicola F, Anders B, Anders D och Cecilia A) där det finns stöd för ett möte (vid reklampelaren) och en väldigt kort promenad fram till Tunnelgatan. LP skall ha frigjort sig från OP kort före skotten. 

I Norra Magasinet Special 1992 pressar Lars Borgnäs och Tomas Bresky Ölvebro på detta scenario.

Ölvebro: ”Det innebär ju att hon skulle vara inblandad i det här menar du?”

Borgnäs: ”Nej, men hon har ju mints fel i andra sammanhang.” 

LP har aldrig sagt något om vad som inträffade mellan Sari och brottsplatsen. Hon kanske blev chockad av att en till synes vänskaplig person plötsligt visade sig vara en mördare.

LP skall ha skrikit ”Nej, vad gör du!” eller ”Hjälp, vad gör du!” Till vem skrek hon? 

Frågan kommer nu om OP verkligen gick till ett avtalat möte utan skydd. Kan de spanande männen ha haft någon annan anknytning till händelsen än att de utgjorde en mordkomplott? Kan det vara orsaken till att de inte uppträdde särskilt dolt. 

I boken ”Inuti labyrinten”  skissar bröderna Poutiainen upp ett scenario som pekar på att polisen fördröjde spaningen. Det förefaller också, som om man visste vad som skulle ske; var och när.

”Misstanken ligger nära att den mörka februarinatt Olof Palme stupade gick frontlinjen i det kalla kriget på Sveavägen i Stockholm”. 

Kanske hade man fått veta att man skulle ligga lågt med händelser på Sveavägen eftersom en polisiär specialenhet hade ett hemligt uppdrag just där. Varifrån fick man ordern? Högste chefen inom polisen i Stockholm var Hans Holmér. Men Holmér var ju inte i Stockholm. 

Det finns ett par poliser som rapporterat avvikelser; Rimborn och Söderström.  Det gick inte bra för dem. 

Författaren hävdar att mötesscenariot reder ut många motsägelsefulla omständigheter som inte blivit vederbörligen undersökta. 

Boken (böckerna) avslutas med att Ingvar Carlsson misstänkte att sanningen kunde vara rena dynamiten och att ett järngrepp om utredningen måste tas. Länspolismästaren kavlade upp ärmarna och satte igång. 

Han satte sig i en position där allt måste godkännas av honom

Han förhindrade att åklagarna fick inflytande och insyn i känsliga avsnitt

Han tog själva hand om utredningen av OP´s personliga förhållanden

Han försökte upprätta en förtrolig relation till LP

Han såg till att LP´s vittnesuppgifter inte utreddes och att hon slapp rekonstruktion på plats

Han undvek att tillföra utredningen en seriös motivanalys

Han satte snabbt stopp för granskningen av Grand-vittnena

Han missledde genom att publicera ”Fantomen” och ”Skuggan”

Han spred överdrivna uppgifter om 33-åringen och senare PKK 

Kommentar 

En mycket diger bok. En del kronologiska hoppningar kanske ger en viss osäkerhet om när olika saker egentligen inträffade. Referatet följer dock framställningen i boken. Det är intressant att se att när författaren varit igenom alla spår så kommer han på ett ganska logiskt sätt fram till mötesscenariot. En fråga man ställer sig är naturligtvis: Är allt arbete som lagts ned ett skapande av villospår för att mörklägga den verkliga händelsen. Var polisen beredd på ett möte för Olof Palme med en väldigt speciell person; man fanns på plats. Händelseutvecklingen blev något helt annat än man trott. Och eftersom man lät mötet ske, så måste närvaron döljas med alla till buds stående medel eftersom det skydd man borde tillhandahålla klickade på ett ödesdigert sätt. 

Om Wall kommer med ytterligare en bok i ämnet, så hoppas jag att detta kan vara ett bra sammandrag av den första. 

Referat av flashbackanvändaren Klippo.

 


"Mustaschtricket som lurade Lisbet Palme"

-En anklagelseskrift mot Palmekommisionen

Niilo Havu, 2002, CKM

 

Boken är innehållsmässigt uppdelad i tre delar: 
 

1. Revitalisering av 33-åringensspåret

2. Internationella utblickar –  hotbilder

3. Ett troligt scenario 

Författaren förundrar sig över att man brände spåret VG. Det fanns så mycket som pekade mot honom. Framförallt hade flera personer sett honom utan den mustasch som han enligt egen uppgift haft sedan 15-årsåldern. 

En kvinna som bott hos VG i oktober 1985 träffade honom utan mustasch omkring 20 februari 1986. Hon kontaktade spontant polisen den 12 mars, innan polisens intresse för honom var känd i massmedia. Hon var förvånad av att han rakat bort mustaschen. 

En jurist som han skulle gå  ut med den 27 februari besöktes av VG samma dag och VG meddelade att han inte kunde gå ut på kvällen. Juristen saknade mustaschen och VG verkade nervös och spänd. 

På morddagen dök VG upp på kafé Chopin och mötte en kvinnlig kurskamrat. Denne har vittnat om att VG hade skäggstubb men saknade mustasch. 

En servitör på Mon Cheri som känt VG i ett och ett halvt år lade märke till att VG saknade mustasch. 

Flickorna han talade med såg ej heller någon mustasch. 

Vittnen efter flyktvägen Samson på Regeringsgata, Djalo på Döbelnsgatan och Szipio/Zeipel på Sagabiografen såg ej till någon mustasch. 

Enligt författaren avfördes VG alltför tidigt av den fege åklagaren KG Svensson. En bra tid efter kom det ju fram att ingen hade kommit sent in på Rigoletto. Däremot så medgav personalen på Saga att man inte skött sina åtaganden som man tidigare hävdat utan man hade faktiskt släppt in en jäktad man med VG´s utseende.  Mannen med rocken kom in ca 23.45  och sjönk ned på en stol ett par rader framför och satt där orörlig resten av filmen. En rock som han för övrigt hade hämtat hos bekanta där den tydligen legat i flera år. Flickorna som satt på bion kunde också senare med 100 %-ig säkerhet peka ut VG´s rock. 

VG hade kontakter med PKK bl a genom en eftersökning av lägenhet tillsammans med PKK. 

VG gavs bl a möjlighet att riva bort en särskilt intressant sida i sin almanacka efter frisläppandet och undanröja andra möjliga spår. 

Alla andra konstigheter när det gäller VG är med, t ex kännedomen i Skåne att Palme skulle bort, att han skulle få ett kraftigt vapen, att han hade ett vapen hemma, osv. 

Författaren tar Börje Wingren (med sin bok Han sköt Olof Palme) i försvar och menar att han faktiskt var den som genomskådade VG och att polisen hade en mördare på förhör redan efter en vecka. Man lyckades dock inte binda honom till brottet. En bildvisning gav KG Svensson kalla fötter och VG avskrevs.

Besvärande då var att Saga-händelsen fick en felaktig bedömning.  

I efterhand är det uppenbart att VG inte kunde presentera ett hållbart alibi för den kritiska tiden. 

I avsnittet om de internationella hoten så saknas inte iögonfallande förhållanden, alla konspirationsteorier är med översiktsmässigt. 

I sista delen presenteras ett troligt scenario som har internationellt ursprung och hade en större grupp på plats i Stockholm (med olika nationaliteter; bl a 2 hitmen) i god tid före mordet för rekognoscering och planering. Tre grupper var inblandade för tre olika tänkta mordplatser med utplacerade assistenter och flyktbilar. Enligt det framlagda scenariot hade VG som placerats i den kända korsningen ”otur” att LOP korsade Sveavägen och således kom in i VG´s sektor. Då VG rusat upp för trapporna och en bit till hörde han sirener och blev skrämd; först gjorde han sig av med revolvern (kort pipa och ljuddämpare) i ett avloppsrör och försökte därefter åka med Ibrahim Djalo genom att stoppa honom genom att ställa sig framför hans bil med korslagda armar. ”Kör mig vart som helst – jag betalar vad som helst” och visade upp en plånbok med tusenlappar. Ibrahim Djalo kunde ge VG´s signalement. VG försökte komma in på Rigoletto men där var det stängt så det fick bli Saga och där gick det bättre. 

Summering: En mycket bra bok som ger mycket information och som t om menar att Holmér kanske var på delvis rätt spår med PKK; de var inblandade men inte som mördare. Det var en större konspiration som förmodligen hade vapenhandel som underliggande orsak.

Skandiamannen nämns men inte som mördare; kanske en förvillare på brottsplatsen. VG och Skandiamannen hade  kontakter genom EAP.

En analys av alla de mystiska, anonyma brev (bl a bekännelsebrevet) som har kommit fram pekar på  VG som gärningsman. Han räddade Sverige som han sagt han skulle göra. 

Här gäller det inte mörkläggning även om vissa tecken på att djupare borrande kanske skulle kunna avslöja obehagliga förhållanden och då kan det lämpligen undvikas."

Referat av Klippo.

 

 

 

 

"Palmemordets hemliga scenario

Dubbelspel och stadskupp"

Hans Liljeson, 2009, DeSaMek 

Bokens baksida:

"Författaren var på 60-talet jurist hos Skandinaviska Banken underställd Lars-Erik Thunholm. Därefter egen advokatbyrå i Stockholm. På 70-talet bosatt och verksam i Frankrike som juridisk konsult. Vid 80-talets början byrådirektör hos ÖB i Försvarsstaben under Carl Lidbom. Nu mera pensionär med levande intresse för svensk samtidshistoria. 

Vid en lunch med dåvarande Parisambassadören Carl Lidbom några veckor efter mordet på Olof Palme försökte författaren – Hans Liljeson – få Lidboms kommentar till det inträffade. Lidboms undvikande svar stärkte Liljesons misstankar om en politisk konspiration. 

På detta sätt kom denna lunch att bli utgångspunkt för Liljesons mångåriga forskande om och kring Stadsministermordet. Som jurist har Liljeson slagits av den svindlande tanken, att hela mordutredningen alltifrån begynnelsen varit ett spel för galleriet, ett groteskt dubbelspel i regi av osynliga makthavare.

Resultat och tankar, som Liljesons forskande givit upphov till, redovisas i denna bok, som författaren valt att kalla ”Palmemordets hemliga scenario” med undertiteln: ”Dubbelspel och stadskupp”." 

Referat:

Utgångspunkten i avhandlingen är Lisbeth Palmes agerande i mordögonblicket och den otydlighet som här uppstått; ”polis och åklagare har varit anmärkningsvärt ointresserade av att utreda Lisbeth Palmes förhållningssätt på platsen i fråga”. 

Promenadvägen ifrågasättes genom att de första uppgiften; t ex i DN 20 Juni 1989 finns en skiss enligt vilken de gick över Sveavägen redan vid Kammakargatan. Skisser är även publicerade i Aftonbladet 5 mars 1986. GRK s 168 uppger: ”Nästa säkra observation gjordes av Nicola F som uppgett att han mötte paret på Sveavägens andra sida vid det s.k. Bonnierhuset, eller ungefär vid Sveavägen 56. Det är också den sista rapporterade observationen före mordplatsen.  

?? Varför ändrade sig Lisbeth Palme och lämnade i tingsrätten uppenbart osanna uppgifter om makarnas promenadväg till att stämma överens med det falska vittnet i gatuköket. Varför framhäver kommissionen i sin rapport hennes och vittnets oriktiga uppgifter om promenadvägen som sanna? Varför försöker man därmed dölja att makarna korsade Sveavägen redan vid Kammakargatan? Varför vill Holmér och Lisbeth Palme särskilt framhålla att makarna gick arm i arm när skotten avlossades? Skall uppgifterna om Lisbeth Palmes neddragande mot marken styrka själva gåendet arm i arm med Olof Palme eller något därutöver? 

Exempel på vad vittnena såg ges; t ex Morelius: LP och OP går upp mot Kungsgatan. LP släpper kontakten med sin man, tar ett par snabba steg och är ett och ett halvt steg framför OP upp mot Kungsgatan. På fråga av advokaten Lars Ekman vad som sedan hände när skotten smäller svarade Morelius: Ja, OP faller och hon stannar upp och vänder sig om, och hon skriker. OP hinner hamna på gatan liggande innan hon går fram emot honom.

Liljeros: Ja, det har funnits uppgifter här tidigare i målet, att han faller ner och att hon också  dras ner.

Morelius: Nej, hon stod kvar. Jag hörde inte vad hon skrek. 

Det hypotetiska resonemanget går ut på att Lisbeth Palme lösgjorde sig från OP just före skotten. Var LP förvarnad om attentatet? 

LP´s skottskada ifrågasättes kraftfullt. Bl a hävdar obducenten Milan Valverius att kulhålen LP´s kappa och T-shirt hade gjorts i laboratorium. 

Kvaliteten på förhören med LP underkännes; inga dialogförhör, ingen bandning osv.

Ett samarbete mellan LP och Holmér misstänkes. Holmérs polis behövde LP för att undanröja misstankar om andra möjligeter än ”den ensamma galningen” och LP behövde Holmérs hjälp att dölja vad som egentligen hände på mordplatsen. Officiellt träffades de hemma hos förlagsdirektören Ebbe Carlsson den 25 mars 1986 då Holmér höll ett sk privat förhör med LP. 

LP´s gradvis förbättrade observationsförmåga ifrågasättes kraftfullt. Citat från Claes Borgströms bok ”Rättegången om mordet på Olof Palme”: I förhöret den 29 april 1986 lämnar LP en förvånansvärt detaljerad beskrivning av mannen på Sveavägen. För min del har jag aldrig hört något vittne som kunnat lämna så detaljerade och precisa uppgifter om en annan människa anletsdrag. Varför kommer det nu? 

Ny frågor kommer; Varför knuffade LP undan vittnet som skyndade till för att ge den skjutne hjärtmassage och ta pulsen? Varför vill LP inte följa efter till Sabbatsbergs sjukhus i den ambulans som skulle åka i släptåg efter den som transporterade OP? 

Ett fantastiskt scenario presenteras. OP berättar fiktivt själv: ”Det var förvisso inte jag som föll ihop på trottoaren vid Dekorima den där februarikvällen 1986. Det var en stand-in som SÄPO hade lyckats engagera...............”. 

Boken innehåller en genomgång av scenariot och söker stöd i ett flertal förhållande som är väl kända; t ex de utplanterade kulorna.

Mördarjakten var oorganiserad

Alla polisresurser sattes inte in

Poliser i tjänst fick inte veta vad som hänt

Ingen allmän avspärrning genomfördes

Andra polisdistrikt underrättades inte

Avspärrningen och bevakningen av brottsplatsen var otillräcklig

Befälsförhållandena var oklara

Dokumentationen i sambandscentralen var bristfällig

Rikslarm gick inte ut –  när det gick ut var det fel 

Palme hämtades i Borlänge med ett franskt regeringsplan arrangerat av Lidbom och Mitterand.   

Kommentar: Ett fantastiskt scenario och en väldigt suggestiv framställning. Det lyftes fram en hel del anmärkningsvärda förhållanden. 

Referat av Klippo.

 

"Rättegången om mordet på  Olof Palme

- en advokats analys"

Claes Borgström, 1991, Rabén & Sjögren 

Bokens baksida:

"Advokat Claes Borgström var Riksradions rapportör och kommentator under ”Palmerättegången” 

Syftet med denna bok är dels att komplettera det som tidigare rapporterats genom massmedierna för att ge läsaren ett bättre underlag för egna slutsatser, dels att bidra till en diskussion om olika rättsfrågor som aktualiserades under rättegången.

Jag har lyft fram de centrala delarna i den rättsliga prövningen av åtalet mot Christer Pettersson. De viktigaste vittnesförhören redovisas relativt ingående och jag har analyserat de bevisvärderingsfrågor som uppkom i samband med dessa förhör. Stort utrymme ägnas åt en genomgång av Lisbet Palmes utsaga och hur den bedömdes av domstolarna. "

Referat:

Boken handlar om det rättsliga frågorna i vilka är mycket intressanta. Framförallt de avsteg som rätten tycktes sig kunna göra baserat på Lisbet Palmes ”krav”. 

Åklagarnas arbete i samverkan med polisen får också en god belysning där ”förhören” och dokumentationen (bandinspelning med exakta utskrifter) av desamma efterlyses med eftertryck. 

Flera förhållanden avhandlas med tidsaktuell stämpel. 

När det gäller brottsplatsen sägs följande: ”Det är svårförståeligt hur polisen kunde missa den kula som låg alldeles intill mordplatsen och det är likaså märkligt att den andra kulan låg 40 meter från mordplatsen. Eftersom mordplatsen inte avspärrades omedelbart och då den första avspärrningen omfattade endast ett mindre område kan dock båda kulorna ha sparkats omkring av människor som rört sig i området runt mordplatsen.” 

Avseende åklagarsidans bevisbörda slås fast: ” Grundregeln i svensk straffrättsskipning är att åklagaren har bevisbördan för samtliga påstående som gäller omständigheter av betydelse för bedömning av skuldfrågan. Ingen behöver bevisa sin egen oskuld.” 

Bevisning, motivfrågan, alibit och vapenfrågan avhandlas relativt utförligt men författaren ger uttryck för att han tycker att kanske åtalet väcktes alltför tidigt (maj 1989). ”Hade det inte varit bättre att först fortsätta utredningen, bl a i förhoppningen om att återfinna mordvapnet och för att förhoppningsvis finna starkare bevisning än vad som förelåg i maj 1989.” 

Rättegångsspektaklet belyses utfylligt där alla de speciella förhållanden som skulle gälla enligt Lisbet Palme redovisas; t ex rättens avsteg från gällande lag, kroppsvisitation av åhörare – inte för att finna vapen men väl bandspelare. 

I hovrätten fastslogs före förhandlingens början att ingen annan än rätten får spela in. ”Enligt min mening råder det ingen tvekan om att detta generella beslut saknar stöd i lag.” 

Rättegången redovisas på  ett intressant sätt och börjar med: ” I skrivelse till tingsrätten den 12 juni 1989 anförde Lisbet Palme att nödvändig förutsättning för att hon skulle kunna kunna avge sin utsaga på ett fullvärdigt sätt vara att hon ”i ett första steg får möta rätten utan att den åtalade, utan åhörare och utan någon form av bildåtergivning eller medieutsändning, och under förutsättning att rätten ej gör en egen bandupptagning.” När målet påropades på morgonen den 14 juni 1989 hade Lisbet Palme inte inställt sig i rätten. Skrivelsen hade överlämnats till lagman Spak av hennes son Joakim någon dag innan förhöret skulle ske.” 

”I alla andra sammanhang skulle målsäganden ha dömts att utge vitesbeloppet. Så skedde emellertid inte.” Pettersson fick sitta i ett annat rum. Journalister fanns också i ett angränsande rum och lyssnade på rättegången. Men, när Lisbet Palme gjorde sin framställan så stängdes ljud och bild av. Detta fick man inte se och höra. En storm utbröt. Utländska medierepresentanter talade om en skandal. 

Rättegången gick ut på  att en övertygande identifiering av Christer Pettersson skulle räcka för en fällande dom. Öppningsrepliken från Pettersson är väl känd. ”Jag är en dråpare men jag är ingen mördare”. De vittnen och deras vittnesmål som åklagarna valt ut (författaren resonerar också om vilka man valde och inte valde) redovisas fylligt och kommenteras utifrån författarens synpunkt och även rättens. Vittnena är Konstnären, Flygledaren, Kamraten, Mårten Palme och Kioskägaren. 

I förundersökningen redovisas ”förhören” med Lisbet Palme. Det första av Lars Christiansson på Sabbatsberg: ”Fru Palme hade ingen uppfattning om vem som kunde avlossat skotten. Signalement: stor, kraftig, mörkhårig iklädd midje- eller 3/4-lång blå eller mörkblå täckjacka.” 

De 1 mars hörs hon igen i sin bostad av Inge Reneborg och Christer Sjöblom. Närvarande var också  statssekreteraren Ulf Dahlsten samt Mårten Palme (ingen bandspelare).”Mannen som sprang in på Tunnelgatan uppfattade fru Palme som varande i 40-årsåldern, ca 180 cm lång och med kompakt kropp med kort hals. Han var mörk, men ej på ett sydländskt sätt utan håret var mer brunaktigt. Han var iklädd en blå, något lite bullig täckjacka, som gick en bit nedanför midjan. Han hade vidare mörka, troligen grå byxor. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer vare sig i utseende eller klädsel.” 

Tiden går, fler förhör (bl a med Hans Holmér), den beramade videokonfrontationen 14 december 1988 (ingen försvarsadvokat, ingen bandupptagning), samma dag som Christer Pettersson greps (”det ser man vem som är alkoholist”) och i rättegången har allt klarnat, till ett ordentligt signalement som presenteras i rätten. Sakkunnigvittnet Astrid Holgersson säger senare i hovrätten: ”man beskriver inte ansikten så detaljerat”. Hon ansåg detaljrikedomen var orealistisk. 

Försvarsadvokaten Liljeros svårigheter med Lisbet Palme under rättegången redovisas. 

En diskussion om det blev rätt eller fel domslut avslutar boken utan att ställning tas. Det var för tunt. Identifieringen var inte trovärdig efter så lång tid och det sätt på vilken den kom fram. 

Kommentar

Väldigt intressant att återvända till denna tid och se vad som egentligen gällde. Det ges en hel del information som fortfarande har bärighet. Det är ju inte konstigt att det inte blev någon rekonstruktion med Lisbet Palme med hennes attityd, eller - fanns det något som tvunget skulle döljas. Sett utifrån allt som hänt senare så ger boken verkligen ett fortsatt intresse för fallet.  

Referat av Klippo.

 

"Nationen söker en mördare"

Wilhelm Agrell, 1990, Carlsson Bokförlag 

Bokens baksida:

Wilhelm Agrell är en av våra flitigaste debattörer i säkerhetspolitiska frågor. 

I "Nationen söker en mördare'' har han samlat ett antal artiklar om svensk säkerhetspolitik och om Sveriges förhållande till främmande makt."

 

Referat 

Boken är indelad i åtta temaavsnitt 

· Fred, fred. . . och sen då?

· Säkerhet och osäkerhet i svenskt 8O-tal

· På drift mot konfrontation

· Gamla papperstigrar med nya löständer

· På rätt vi håller. . . men helst på rätt häst

· Mannen som inte kunde vara oskyldig

· Den massmediala arenan

· I skuggan av ett mord  

Boken kom 1990 och handlar bara till en mindre del om Palmemordet; ”I skuggan av ett mord”  och innehåller artiklar enligt följande: 

Tillsätt en medborgarkommission  DN 86-02-02

Är Holmér trovärdig?    DN 86-06-19

Ett mord i fosterlandets namn?  DN 87-02-26

Alla polisens män    DN 87-02-27

Kommissionen som tappat bort sin uppgift SydSv 88-04-30

Nationen söker en mördare   SydSv 89-06-02

När ljuset slocknar över Sveavägen  SydSv 89-10-30 

Dessa artikelrubriker säger en hel del om vad dessa handlar om. Det kan ju tyckas att vad Agrell skrev i slutet på 80-talet inte kan vara intressant idag, men det är faktikt helt fel. Artiklarna skrevs i stridens hetta och Agrell gör det med mycken eftertanke och ingående analys. Han är nästan en spåman om hur utvecklingen blivit och han kan också förklara det. 

Tillsätt en medborgarkommission

Agrell diskvalificerar fullständigt den första kommissionen; den sk Juristkommissionen som inte ger något resultat alls. Han jämför med den sk Ubåtsskyddskommissionen med alltför liten specialistkompetens och självständighet.  Juristkommissionen menar han har kommit att fokuseras på frågor som framgår som sekundära.

När det gäller frågan om offer och motiv så menar Agrell att man måste ställa frågan: Vem var det som blev mördad? Var det i egenskap av Sveriges stadsminister, det socialdemokratiska partiets ordförande, ordförande i Palmekommissionen, internationell aktör, hatsymbol eller i någon annan för utomstående okänd roll som Palme utsattes för attentatet. Mordet bör således betraktas som en statsangelägenhet, som en nationell säkerhetsfråga av mycket stor betydelse. ”En polisiär spaningsledning har inte möjlighet, och skall inte heller, ge sig in på dessa domäner. Detta menar jag är den första uppgiften för en medborgarkommission. Diskussionen kring en kommande parlamentariskt sammansatt kommission rör i allt väsentligt en skenfråga.”

Är Holmér trovärdig? 

Författaren uppehåller sig bl a runt en artikel av Holmér den 12 juni 1986 där han avsiktligt eller oavsiktligt blottlägger Holmérs och spaningsledningens exceptionella maktposition. En av punkterna i Holmérs artikel gäller privatpersonen Olof Palme som visst ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Enligt Holmér är de felaktiga spekulationerna en följd av den stränga sekretess som omgärdat denna del av utredningen. Den var även sekretessbelagd för huvuddelen av spaningsstyrkan - ”spaningsarbetet har ett ansikte utåt och ett ansikte inåt, där olikheterna är fler än likheterna”. Holmér trovärdighetskrisen ofrånkomlig genom att offentligt binda sin personliga prestige till utredningsarbetet. 

Ett mord i fosterlandets namn?

Eftersom förhållandet gäller att i spaningsmordet har varken gärningsmannen påträffats eller att ledtrådar på brottsplatsen hittats som kunnat föra saken vidare. De två kulorna som framhölls vara en klar länk till mordvapnets typ har utgjort en stor osäkerhet. Bakom ett planerat mord finns ett motiv och författaren nämner 3 st: terroristmotiv, likvidering och ”fosterländska” motiv.

Tidigt kom de sk PKK-spåret upp. Här menar Agrell att om ett genomfört mord inte entydigt erkänns och knyts till gruppen så är det meningslöst.

En likvidering har ett annat syfte och är avsett att demonstrera styrka Målet uppnås oberoende av hur mordet uppfattas. Likvidering känneteckans av anonymitet och diskretion. Olof Palme kan ha haft en betydande icke-offentlig verksamhet och här kan möjligen en orsak till likvidering finnas. Att andra regimer skulle initiera likvidering bedömer Agrell som högst osannolikt; vinsterna framstår som alltför marginella.

De ”fosterländska”  motiven förutsätter Palme som en svensk politiker. Och det är inte hans faktiska roll utan hur hans roll uppfattats som ligger till grund för en eventuell sammansvärjning. Det är troligen inte hans inrikespolitiska agerande som i så fall skulle ligga bakom, utan hans utrikespolitiska orientering. Framförallt kanske det var Palmes förmodade ryssvänlighet (Ferm-affären; u-båts-frågan, hans förestående Moskva-resa i april 1986) som kan ha aktualiserat en mordkomplott. Det skulle handla om sådana som uppfattar sig som väktare av en abstrakt nationell säkerhet, ” vars yttersta innebörd de själva anser sig ha tolkningsföreträde till”. Spekulationer här leder till grupper och miljöer som borde stå över varje misstanke.  

Alla polisens män

Här redogör Agrell mycket kortfattat för polisspåret med början i Lars Krantz bussresa. Han ondgör sig över att varje sådant spår inte genomarbetats på sådant sätt att misstankar kunnat undanröjas på ett för allmänheten godtagbart sätt. Ytliga dementier byggda på tesen att allt står rätt och riktigt till är verkningslösa. En fråga som t ex en kommission skulle kunnat klarlägga är hur Olof Palme uppfattats inom landets egna säkerhetsorgan.

Avsnittet avslutas med: ”Det finns inte något behov av att måla fan på väggen – det räcker med att konstatera att han nu anlänt”. Detta skrivet med tanke på att trovärdighetsklyftan nu förefaller långt starkare än 10 månader tidigare. 

Kommissionen som tappat bort sin uppgift

Juristkommisionen, eller den sk Edenmankommissionen, sågas jäms med anklarna: ” de har gripit sig an frågan på ett sätt som om de utrett mellan-kommunal skatteutjämning”. Det som är mest slående är vad den inte tagit upp. Enligt Jörn Svensson, som lämnade i förtid, framkom många egendomliga omständigheter som gällde just huvudspåret (PKK), men kommissionen påstod att frågor kring SÄPOs terroristbekämpning låg utanför de frågor man avsett granska. Kommissionen rekommenderade etablerandet av en antiterroriststyrka istället.

” Vem var han egentligen, den märklige mannen som kallade sig spaningsledare? Varför var man från regeringens sida så förtvivlat angelägen att från första dagen backa upp honom Varifrån fick han egentligen idén om huvudspåret och varför kom det att så helt överskugga hela utredningen? 

Nationen söker en mördare

Varför förändrades så  lite efter Olof Palmes frånfälle? Ett historiskt ögonblick måste få historiska konsekvenser. Det fanns hos Holmér, i spaningsledningen och bland vissa politiker en fruktan för fler attentat. Men det blev en politisk aktivitet omedelbart; justitieministerns observatör tog plats i spaningsledningen och fortsatte med Holmérs kanslihuskontakter, Ebbe Carlssons middagar och Carl Lidboms ensamutredning av SÄPO. ”Det är också i denna uppochnervända värld som en länspolismästare kunde beordra systematiska lagöverträdelser och en f.d. Informationssekreterare stövla in på scenen med en pärm kvalificerat hemliga handlingar under armen och ta befälet över justitieministern, rikspolischefen och valda delar av SÄPO.

Personer inom SÄPO misstrodde socialdemokratisk politik, men man nöjde sig med att koppla upp sig på lämpliga telefonlinjer och samla information och socialdemokratiska partiet nöjde sig med att placera politiskt pålitliga personer på SÄPO-chefsposten. Var och en höll sig på sin kant. Ända till mordet.

Här kanske finns förklaringen till regeringens stöd för Holmér och villigheten att stödja Holmérs och Ebbe Carlssons initiativ om en spaningsverksamhet utanför SÄPO; ”i praktiken en verksamhet riktad mot motståndare inne i organisationen, som skulle ha underlåtit att varna för mordhoten och som därför inte ville se en lösning på mordet”. 

När ljuset slocknar över Sveavägen

Ett resonemang förs om vad framtiden kan bära med sig; dvs efter Pettersson-rättegången. Lisbet Palme är bränd som vittne osv osv.

En intressant fråga ställes om på vilket sätt bilden av mördaren (och kanske även själva händelsen) hade förändrats om även Lisbet Palme mördats. Det uteblivna tredje skottet kanske också har något att säga.

Avsnittet avslutas med husrannsakan hos vapenhandlaren: ”Här fanns bl a askar med ammunition till Smith & Wesson kaliber 0.357, såväl titanmantlade som de från mordutredningen välbekanta kopparmantlade kulorna. Detta var ju intressant, men tydligen inte tillräckligt intressant. 

Kanske finns svaret någonstans i det stora rummet packat med dokument. Kanske blir det bara liggande i väntan på slumpen därför att det hamnat i fel pärm och på fel hylla.”   

Kommentar: Väldigt intressanta artiklar. Agrell kunde skåda in i framtiden. Hur mycket mer info finns det egentligen idag? Det är tungt att inse att det gått 24 år.

Agrells förslag om en Medborgarkommission är bra, men hur fritt kan en sådan få arbeta? Måste den avgränsas på något sätt? Får den tillgång till sk hemliga dokument? Vem avgör? Hur triggas en Medborgarkommission igång? Vem beslutar? 

Referat av Klippo

"Inuti labyrinten

-Om mordet på Olof Palme"

Kari Poutiainen Pertti Poutiainen, 1994, Grimur Förlag 


Bokens baksida: 

»Vl HAR FRÅGAT OSS hur det kan komma sig att personalen vid landets största polismyndighet inte kunde sköta sitt arbete på ett godtagbart sätts skriver parlamentarikerkommissionen i sin slutrapport om utredningen av mordet på Olof Palme. 

Kommissionen diskuterar orsaker som handlingsförlamning och inkompetens, men finner inget slutgiltigt svar. Förklaringen att polisen medvetet inte gjorde sitt bästa övervägs inte. Författarna visar att denna förklaring är svår att komma förbi om man noggrant granskar mordnattens verksamhet i Stockholmspolisens ledningscentral. Passiviteten där var så skandalös att alternativa förklaringar blir långsökta. 

Där kommissionerna undvikit denna och andra svåra frågor har bokens författare gått vidare för att komma närmare sanningen. Det visar sig att mordutredningen under hela sin existens, från de första minuterna efter skotten till dags dato, präglats av halvsanningar och rena lögner. Något i själva fundamentet tycks vara ruttet. Boken är ett försök att lyfta fram rötan i dagsljuset. 

»I detta sökande är bröderna Kari och Pertti Poutiainens bok unik. Den är det första seriösa försöket att konkret, detalj för detalj, klarlägga det faktiska förloppet av mordutredningens mest vitala avsnitt. Bokens analys och redovisning av detaljfakta överträffat med bred marginal de officiella utredningar som företagits av två kommissioner, juristkommissionen och Edenmankommissionen.« Jörn Svensson, medlem av Edenmankommissionen.»  

 

Referat:

 Ja, bröderna Poutiainen ger sig verkligen in i labyrinten. Otaliga är de frågetecken och utropstecken som präglar framställningen. Det är osäkert om de lyckas hitta ut igen. 

Man går ut stenhårt med polisens ankomst till mordplatsen där, som väl känt är, Gösta Söderström hävdar att han blev larmad av en man på Kungsgatan kl 23:28 (som han antecknade i sitt block av rutin). Han har bittert ångrat att han inte tog namnet på personen som larmade. Gösta Söderström fick utstå mycken kritik för sin tidsangivelse och förhållandet är något som de borras i ordentligt i boken. Klockan ett på natten ringer Gösta Söderström upp vakthavande; Hans Koci, och frågar om larmtiden. ”Den var 23:23”. ”I helvete heller, den var 23:28” säger Gösta Söderström. Här börjar den långa kamp Söderström sedan kämpar som en Don Quijote för att hävda sin tidsuppgift. Det finns mycket som talar för att han har 5 minuter fel. Det skulle då innebära att larmet går 23:24 och att han anländer 23:25. Larmtiden är en mycket känslig fråga. 

Detta är upprinnelsen till tidsfrågorna som direkt leder till SBC (Stockholmspolisens sambandcentral). Kaoset beskrives utförligt och leder fram till 11 svårbegripliga förhållande: 

  1. Hans Koci väntade 15 minuter efter att han fått veta att det var Olof Palme som skjutits innan han kontaktade sina överordnade.
  2. Protokollförare Birgitta Brolund sysslade med annat (sitt eget?) fram till 23.36. Protokollet som senare skrevs är så rörigt att inget kan utläsas om den första halvtimmens ”mordspaningar”
  3. Larm skall upprepas, det skedde inte; endast det första områdesanropet gick ut.
  4. Omkring midnatt beslöts att ta ledningsrummet i besittning. Ingen kunde koppla in dataskärmar och spaningsarbetet anses ha legat nere en halvtimma.
  5. Palmeärendet var underbemannat hela mordnatten. Endast 2 operatörer arbetade med fallet då normalt tre arbetar långt enklare brott.
  6. Inget eftersök organiserades från SBC
  7. Koci förhöll sig helt passiv vad gäller mordspaningar så länge han var högsta befäl i SBC. När högre befäl anlände; 00:30 lämnade han omedelbart allt arbete med stadsministermordet.
  8. Arbetsledaren i ”gropen” Anders Thornestedt lämnade också allt arbete med mordet omkring kl 01:00. Efter denna tidpunkt fanns inget ansvarigt befäl som direkt deltog i mordspaningarna.
  9. Rikslarmet dröjde till 02:05 trots att krimjouren gjort förtvivlade försök att få SCB att gå ut med det tidigare. Man dröjde för man hade inget bra signalement.
  10. Varför ljuger personalen på SBC om många viktiga detaljer med anknytning till mordet?
  11. En av de allra första ”spaningsåtgärder det handlingsförlamade SBC vidtog var att ta reda på uttiden för den från Sabbatsbergs sjukhus utlarmade ambulansen. Varför?

 

Författarna menar att det fanns ”krafter” i SBC som bromsade spaningarna och ägnar 300 sidor åt detta förhållande. 

Bokens övriga delar behandlar Lisbet Palme, SÄPO, 33-åringen, Christer Pettersson, PKK, Underrättelsekomplexet, LAC(Länsalarmeringscentralen)-bandet och ett förnämligt register och intressanta appendix. 

Intressanta delar här  är Lisbet Palmes  information till Åke Rimborn på Sabbatsberg om två gärningsmän; dessutom samma som de hon observerat i Gamla Stan. I förundersökningen inför rättegången mot Christer Pettersson fanns alla förhör med utom Rimborns. Han hade reducerats till en icke-person enligt författarna. I tingsrätten ville hon (av författarna här benämnd ”super-kvinnan”) inte ens vidgå att hon talat med honom. Satsningen på Christer Pettersson var total.

Författarna tror dock att Lisbet Palme bara såg Anders Björkman. 

PKK-spåret kläs av genom redovisning av kriminalkommisarie Jerker Söderbloms promemoria i vilken man utan grund påstod ”att mordet med största sannolikhet utförts i organiserad form under samverkan av flera personer. Jerker Söderblom tog på sig hela skulden men hela SÄK-gruppen var ansvarig. P-G Näss satte stopp för det hela rädd för ett haveri liknande Holmérs. Ebbe kom in i bilden och Henrik Barrling och Walter Kegö övertogs av honom och han ”fick tillgång till hemliga handlingar som om han varit chef inom säkerhetspolisen.” 

Författarna avslutar detta avsnitt med: ”PKK är en tillåten ”sanning”, likaså ”den ensamme galningen”, däremot inte förvaltningsmordet. Den som hyser misstankar av det sistnämnda slaget har definitivt lämnat de tillåtna ”sanningarnas” sfär. Och en sådan person behöver inte tas på allvar av ”seriösa” bedömare. Etablissemanget betraktar nämligen alltid otillåtna sanningar som stolliga konspirationsteorier.” 

SÄPO får man inte riktigt grepp om. Författarna misstänker flera SÄPO-personer för att fara med osanning om vad man gjorde och inte gjorde under mordnatten. 

33-åringen behandlas utförligt, Wingrens arbetsmetoder, och även striden om åklagaren K G Svensson. Efter att KG Svenssson släppt 33-åringen försöker polisen ånyo få 33 åringen anhållen; Hans Wranghult skickas av Holmér till KG Svensson men frigivningsbeslutet står fast. 

I efterspelet får JK, Bengt Hamdahl uppdraget att utreda det juridiska skeendet. Han slår fast att:

33-åringen inte utsattes för rättskränkning

Motsättningarna i utredningen var personliga – inte i sak

Polisen gjorde en riktig bedömning den 19 mars när Svensson släppte 33-åringen. Han borde inte ha frigivits. 

Men polisen var tvungna att släppa detta och började istället ägna sig åt PKK. 

Då författarna kommer in på Underrättelsekomplexet kommer begreppet Desinformatörerna med i spelet. Bertil Wedin avhandlas grundligt och man menar att Ebbe Carlsson fortsatt i dennes anda.

Ebbe hade tillgång till utskrifterna av diplomatbuggningen. Författarna hävdar att Walter Kegö faktiskt ville att den chef inom SÄPO:s ”ryssrotel som lämnat ut utskrifterna skulle förhöras av av buggningsåklagaren Jan Danielsson. Det ville dock inte Danielsson själv och politikerna höra talas om. Det ansågs för känsligt. Sverige kunde ta skada av sanningen.” 

Buggningen stred mot gällande svensk lag, Wienkonventionen förbjuder diplomatbuggning och den hade skett i samverkan med CIA. Tre tunga förhållanden som inbjuder till ”locket på”.

Författarna avslutar detta avsnitt med: 

”Om man mot den bakgrund vi tecknat ovan noterar tre andra omständigheter 

  1. att det inom vår nationella del av det västliga underrättelsekomplexet, svenska SÄPO, fanns ett väldokumenterat Palmehat
  2. att det inte går att få klarhet i säkerhetspolisens agerande mordnatten
  3. att polisen på den öppna sidan under mordnatten över huvud taget inte organiserade någon mördarjakt

 

så ligger misstanken nära att den mörka februarinatt Olof Palme stupade gick frontlinjen i det kalla kriget på Sveavägen i Stockholm.” 

Efterskriften är skriven av Jörn Svensson, som var medlem i Edenman-kommisionen, vilken han lämnade i protest mot att de inte fått tillgång till vissa dokument i mordutredningen. 

Kommentar 

En väldigt diger bok (nästan 900 sidor) med massor av information och referenser. Man kommer dock inte fram till ”lösningen”, men kanske avgränsar möjligheterna till en lösning genom att redovisa sådant som kanske inte har bäring. Man får naturligtvis tanken: är en sådan här stor affär i SBC möjlig eller är det helt enkelt så att arbetet som polisen utförde initialt var uruselt och det var det förhållandet man försökte dölja. Digniteten kanske gjorde att det låste sig fullständigt. Och därför slapp mördaren undan. Den omfattande användning a hemligstämplar är dock intresseväckande. 

 

Referat av Klippo 
 

´"Steg för steg hur Skenrättegången i Palme-målet avslöjades samt Buggning och Vapenhandel"

Marja Henrohn, 1990, Psykologkonsult AB 
 

Författaren(s egen beskrivning) 

”” Kort personlig bakgrund 

Jag är till yrket psykolog och har ägnat mig åt många områden. T.ex. klinisk psykoterapeutisk verksamhet på svenska och engelska, undervisning och handledning. 

Jag har varit i 35 länder och mitt intresse för människor, andra kulturer, fred och miljö  går så långt tillbaka i tiden som till "barnsben". 

Jag föddes samma år som andra världskriget bröt ut. Min far var mycket aktiv vad gäller att deltaga i att rädda norska judar över till Sverige. Dock utan att själv vara av judiskt ursprung. 

Mina böcker, som behandlar MIN STEG FÖR STEG-MODELL SOM HAR LEGAT TILL GRUND FÖR DEN INTERNATIONRLLA POLITISKA AVSPÄNNINGEN' 

De teorier som jag har utvecklat utifrån MIN HELHETSSYN från Naturvetenskap och Filosofisk logik till Metafysik  omfattar begrepp som  HUMANISM DEMOKRATI SAMEXISTENS MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER D I A L O G samt STEG FÖR STEG-MODELLER INOM OLIKA OMRÅDEN ””  

Författaren tackar i inledningen främst Dagens Nyheter som är hennes främsta källa tillsammans med vissa kvällstidningsuppgifter och radioinslag. Hennes teknik är att försöka att bevisa vissa förhållanden med hjälp av dessa informationskällor. Hon är oerhört egofixerad, men har en del good points i framförallt Palme-utredningen. Hennes framställning är speciell, vilket en godtycklig sida av de 482 sidorna  visar: 

Referat: 
 
 
Alla sidorna är skrivna på samma sätt, vilket innebär att det är väldigt krävande att läsa denna bok. 

Författaren börjar med uppgiften att försöka bevisa att paret Palme gick över Sveavägen redan strax efter passage av Kammakargatan. Om detta stämmer så har de aldrig passerat Korvkiosken där vittnet korvhandlarn Ljubisa Najic således bevisas vara ett falskt vittnesmål. Denne har fått se den författaren kallar den sk ”Smyg-videon” på Christer Pettersson. När han senare får se den sk konfrontationsvideon har han inga problem att peka ut Christer Pettersson. 

Med samma teknik menar författaren att att Lisbet Palme, som på mordplatsen egentligen inte uppfattat någonting alls, också får se den sk ”Smyg-videon” i den beramade video-sessionen tillsammans med Almblad och Riberdahl, då hon lär känna Christer Pettersson. (försvarsadvokaten fick inte vara med och inspelning hade Lisbet Palme förbjudit). I de senare konfrontationerna är hon bara intresserad av nr 8; Christer Pettersson – hon känner igen honom. Men bevisligen inte från mordplatsen utan från den sk ”Smyg-videon”. Frågan är om Lisbet Palme spelar med i detta spel eller ej. 

Författaren hävdar att polis fanns utanför Grand och att denne hade radiokontakt med potentiella  gärningsmän som befann sig på ”strategiska ”platser. Paret Palme var inte förföljda från Grand. Det finns inga vittnen som intygar detta; då korvhandlarn är klassad som ett falskt vittne. Dvs det är bevisat att de inte var förföljda. Av detta följer att radiosamband måste ha förekommit.  

Lisbet Palme framstår som passiv deltagare i mordet. Är det hon som leder Olof Palme fram till mordplatsen? Ja, det hävdar författaren. 

Vi själva mordtillfället har Lisbet Palme som var tränad att iakttaga och väldigt skärpt egentligen inte uppfattat något alls. Hon har tagit fel på personer och har ingen bild av gärningsmannen. Hon har inte kunnat ge någon relevant information om gärningsmannen. Först efter att ha sett den sk      ”Smyg-videon” har minnet klarnat väldigt mycket. 

Författaren ondgör sig över de inkompetenta nämndemännen i den fällande domen mot Christer Pettersson i tingsrätten. Hon kallar det en Skenrättegång och en skandal. 

Inför hovrättsförhandlingen förvarnar författaren Liljeros: ”Låt inte Lisbet Palme styra även denna rättegång”. Citat från tingsrätten: Lisbet Palme till Helin: ”Gör nu som jag säger”. Citat från tingsrätten; Lisbet Palme: ”det där med norr och söder tycker jag att vi kan undvika att tala om”. 

Lisbet Palme anser att hon ser gärningsmannen ta två steg. I andra sammanhang har hon inte sett något alls. Hur är det med hennes skottskada? 

Författaren ondgör sig över kulorna på brottsplatsen: ”Tavares, boende i närliggande hus blev väckt – gick ut – och hittade kula nr 1 (1/3-86).  På ungefär samma slumpmässiga sätt hittades kula nr 2 (2/3-86). Ölvebro: ” Vi koncentrerade oss på mordplatsen och det som fanns där”. Författaren undrar: ”Vad fanns där?”. Obduktionsprotokollet är härvidlag väsentligt – men det känner vi inte eftersom  ”närstående till den avlidne kan lida men om det lämnas ut”.  

Resultatet i hovrätten känner vi – det fanns inget att ta på – frikännande. 

Lisbet Palmes agerande i hela processen misstänkliggöres kraftfullt. Vad döljer hon. Var det hon som valde promenadväg hem? Är hon rädd att inte komma ihåg läxan vid rättegångarna? 

I de följande kapitlen; Buggning, Krutmålet, Övriga vapenaffärer, Boforsaffären och Iran Contras-skandalen visar hon att man inte behöver ha det minsta förtroende för de styrande makterna. Alla ljuger. 

Författaren avslutar boken med: 
 
”Den store ”hjälten” Olof Palme var inget annat än en medelmåttig, korrumperad politiker och en simpel vapenhandlare med miljoner lemlästade människor och döda på sitt samvete såsom mellanhand i Iran-Contras-affären”.  

Kommentar: Författaren var nog inte helt tillräknelig vid författandet. Jag har undvikit att ta med det som avslöjar hennes svåra tillstånd. Dock tycker jag att hon har en hel del bra observationer i Palme-processen, som verkligen inte var ”normal”, och manar till eftertanke. T ex att Lisbet Palmes  undvikande att deltaga i en rekonstruktion kanske var baserad på att det då skulle bli uppenbart att hon både sett och kunnat identifiera gärningsmannen före skotten. Hon blev troligen inte alls beskjuten, men det var viktigt att framhålla att så skett – annars skulle det ju.............. 

En mycket jobbig bok att läsa. Överdrifter om författarens egen betydelse förtar värdet av det som faktiskt kan ha bäring. Det var snällt uttryckt.

Refererat av Klippo.

"Offret & Gärningsmannen" -En essä om mordet på  Olof Palme

Hans Hederberg, 2010, Bokförlaget Atlantis 

Bokens baksida

OFFRET: Olof Palme tog väldiga risker i sitt sätt att leva, i förhållandet till kvinnor, i storpolitiken. Han var orädd: om det dök upp misstänkta skuggor utanför bostaden tog han personligen upp jakten. Kring honom fanns ständiga hot och förtalskampanjer. Många personer och grupper hade mer eller mindre starka motiv att mörda honom. Men den som sköt var av allt att döma den man som Lisbet Palme pekade ut: Christer Pettersson. 

GÄRNINGSMANNEN: Författaren har följt fallet Christer Pettersson på nära håll. Han har haft tillfälle att gå igenom praktiskt taget allt offentligt material och tala med initierade. Som förste utomstående har han fått läsa de stora hemligstämplade sinnesundersökningarna. 

Referat

Boken formar sig till ett fascinerande - och unikt - dubbelporträtt.  

Författaren

Hans Hederberg är författare och TV-producent. Han har signerat en rad lyhörda porträtt. Han har skildrat säkerhetstjänster, brott och terrorism. I Offret och Gärningsmannen förenar han dess båda genrer. 

Offret

Författaren tecknar Olof Palmes levnadshistoria på ett bra sätt. I sina ungdomsår önskade han bli advokat, politiker eller diplomat. Advokat föll tidigt bort och hans engagemang inom studentlivet hade närmast fjärmat honom från politiker livet. Återstod då diplomatkarriären; men den verkligt hemliga diplomatin, dvs underrättelsetjänsten. Han sökte och fick jobb på försvarsstaben. En nyutnämnd förste byrå sekreterare satt i rummet bredvid; Birger Elmér. Enligt amiralen Moje Österberg som var chef för Palmes sektion var ”Palme placerad där för en speciell sak som jag inte kan röja”. 

Palme bad  senare att få komma över till den allra hemligaste verksamheten; T-kontoret, föregångare till IB. Chefen hette Thede Palm. Han har i sina efterlämnade minnesanteckningar berättat att två unga män ”ville komma över till mig”. Men ” Under min tid anställdes ingen inom T-kontoret som anmält sig själv”. 

Palme inledde en karriär som Erlanders hjälpreda. Palme växte till och fick alltmer krävande uppgifter. Han fick t ex förklara affären Wennerström för USA´s ambassadör i Stockholm.

Vietnam -engagemanget tog sin början och Palme fungerade alltmer som en utrikespolitisk agitator.  

Palme fick skrämmande informationer från Melker Berntler, säkerhetspolisen; det gällde telefonavlyssning, personalkontroll och info till CIA. Diskussioner skedde med Carl Persson som tröttnat på dubbelarbete avseende den inrikes verksamheten ombesörjd av Elmér. Denna skulle överföras till SÄPO. Mycket tydde på att Elmér aldrig helt upphörde med sin inrikes verksamhet. 

Palme efterträdde Erlander 1 oktober 1969.  

1971 hade Palme ett möte med Elmér och frågade honom om han hade kontakt med den sovjetiska underrättelsetjänsten. Man hade inte det. Enligt Palme var det väldigt viktigt att man etablerade sådana kontakter. Några dagar senare hade Elmér ett möte med SÄPO-folk där han framförde Palmes önskan. Med vid mötet var den nye SÄPO-chefen Hans Holmér. 

Carl Persson höll säkerhetspolisen i ett järngrepp. Hans Holmér hade han ställt åt sidan efter en konflikt under 1972. 

Författaren berättar rapsodiskt om Palmes affär med Marianne Höök där Harry Schein skulle ha påstått att hon faktiskt hade en affär med Christer Wickman för att förvilla Erlander. 

Palme-hatet redovisas med flera exempel. Sveriges samverkan med NATO berörs. Alliansfrihet gällde – dvs så länge vi inte blir angripna från öst. 

U-båtsproblematiken berörs. En ubåt hade praktiskt taget varit infångad men sluppit undan. Marinofficerare litade inte på Palme, den sk marinofficerarnas revolt var ett faktum. 

1972 placerade den sovjetiska underrättelsetjänsten en agent i Stockholm, Nikolaj Nejland, med specialuppdraget att följa Palme och försöka vinna hans förtroende. Han var en trevlig, tennisspelande man i 40-årsåldern; chef för Novosti Pressbyrå på Birger Jarlsgatan. 

Författaren går igenom de olika hotbilder som fanns mot Olof Palme; exempelvis PKK, EAP, Röda Arméfraktionen och Andra junirörelsen. Det som dock skall ha plågat Palme mest under sina sista två år var de kroatiska extremisterna med Miro Baresic i spetsen. Regeringen sade nej även till hans tredje nådeansökan. ”Palme var ingen duva då det gällde den grövsta brottsligheten”. Baresic hade kontakter med Chilejuntan. ”Kombinationen av kroatens hat och Chilejuntans politiska motiv oroade Palme, och han skaffade sig fortlöpande informationer om Baresic”. I Oktober fick Baresic en nådeansökan beviljad och tiden sattes till 18 år. Han fick nya villkor, förflyttades till den halvöppna Täbyanstalten och hade permission varannan vecka. Han sökte politisk asyl i Sverige. I mitten av februari 1986 besökte han justitiedepartementet i Rosenbad tillsammans med sin fru. Palme blev mycket arg: ”Baresic bara tre, fyra meter här nedanför!” 

Gärningsmannen

Författaren ifrågasätter inte vem som är gärningsmannen; Christer Pettersson 

Den unge musikläraren citeras från det första inspelade förhöret: ”Han som sköt... efter  skotten tog han ner handen lugnt och fint, tog ett par steg bakåt och kvinnan hon vände sig om och ropade. Då rör han sig lugnt och försiktigt, backar och vänder sig om och tittar ett par gånger, sen försvinner han och joggar bort. Han rusar inte”. 

Författaren påstår sig som förste utomstående fått läsa de stora, hemligstämplade sinnesundersökningarna. ”Många har tyckt att Pettersson var en osannolik mördare – men var han verkligen osannolik?” 

Petterssons levnadsbana tecknas ganska ingående. Han slog huvudet allvarligt några gånger under sina tidiga pojkår. Han var ett intelligent och livligt barn. Han började tidigt med småstölder.

Vid ett slagsmål i fjortonårsåldern fick han ett slag mot tinningen och ett blått öga. En vecka senare tuppade han av hemma och fördes till Serafimerlasarettet. Diagnosen blev hjärnskakning och epilepsi. (Han hade fått ett anfall vid ankomsten). Under de två veckornas vistelse på lasarettet visade ett EEG ett tämligen uttalat abnormt tillstånd. Några månader senare visade EEG närmast ökad abnormitet. 

Han började på Kalle Flygares teaterskola. Han ansågs vara en lovande talang. I mitten på 60-talet började han med knark. Föräldrarna kämpade för att rädda Christer på många olika sätt men utan framgång. I april 1967 blev han för första gången inlåst; på Långholmen.

Pettersson gick senare i terapi hos en psykiater och verkade själv angelägen om detta. Vid ett EEG 1969 uppgavs ”lätt, diffus abnormitet” 

I juni 1970 kom han till mentalsjukhuset Ryhov i Jönköping. Yttre observation: ett ärr efter en skärskada i främre delen av hjässan, starkt nedbitna fingernaglar. EEG normalt. ”Han saknar alldeles förmåga att bedöma det egna tillståndet och den egna situationen” och ”han håller envist  fast vid sina idéer. Senare beslutades att han skulle överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Han skulle botas vid Ulleråker i Uppsala. 

Bajonetthändelsen inträffade. Diagnosen på Ulleråker bedömdes felaktig och  övervakningen undermålig. 

Pettersson placeras senare på Karsudden: ”det behövs lång tids vård (antagligen flera år) för att få en glimt av förhoppning för Petterssons relativa tillfrisknande”. 

Ett citat från en i personalen: ”Han kunde konsten att ljuga” 

1973 skrivs han ut från Karsudden som färdigbehandlad. Patienten är lugn och ordnad, snygg och proper till sitt yttre. Författaren kostar på sig uttalandet ”psykopaten bär hälsans mask”. Flera år blev till 185 dagar. 

Moderns död 1973 innebar ett återfall för Pettersson. Fler knivdåd inträffade; en med en engelsk commandodolk och en med en argentinsk bajonett. Det slutade med Kumlaanstalten. Han kom ut igen 1976. 

Under en av sina resor in till stan tjuvåkte han på ett pendeltåg och fick sin fot klämd. Efter operation på Karolinska fick han bestående men. Hans gångstil ”går ej att beskriva” uttryckte en kompis i polisförhör. 

Petterssons kontakter med Lars Tingström ”Terro” redovisas under rubriken rättshaverister emellan.

Han fick en lägenhet i Rotebro. Han hade lärt känna Leif Myran Axmyr, Harri Miekkalinna och Sigge Cedergren. 

Oxen öppnades av Sigge Cedergren  på Oxtorgsgränd 1985. Sigge skötte dock knarkaffärerna hemifrån. 

Pettersson uppger någon gång under 1984-85 att han börjat inse riskerna med att gå omkring knivbeväpnad och till Kjell F uppe hos Sigge påstås han ha sagt att han inte vågar ha kniv på sig på grund av att han blir tokig då han dricker sprit. 

Boken avslutas med ett försvar av Lisbet Palmes ageranden under hela mordutredningen: ”det borgerliga Sverige tog revansch på Olof Palme  genom att släppa ut hans mördare på gatan”. 

Birgitta Blom, hovrättens president, var medlem i styrelsen för Stiftelsen Svenska Dagbladet, den tidning som bedrivit en hätsk kampanj mot Olof Palme. 

Några riktiga förhör med Lisbet Palme hölls inte. 

”Lisbet Palme ville ingenting annat än göra sitt absolut bästa. I nära fyra år befann hon sig i en situation av ständig beredskap, angelägen om att kunna lämna sin minnesbild så ograverad och så ostörd som möjligt”. ”Tragedin Lisbet Palme göms i den större tragedin om offret och gärningsmannen”.

Kommentar: Hur får man läsa hemligstämplat material? Finns det i så fall inte annat som vore intressantare än Petterssons sinnesundersökningar. 
 
 
 

Referat av Klippo.

"Den slutliga sanningen om Palmemordet

-En annorlunda mordutredning, Nygamla indicier"

Elving Gruvedal, 2009, PaperTalk 
 

Bokens baksida 

Mordutredning i 20-årigt perspektiv. 

Den här boken visar bilden av ett mord med politiska förtecken och de ansvariga polisernas och åklagarnas fullständiga misslyckande och felaktiga slutsatser, som låg som grund till åtalet mot Christer Pettersson 

Den är baserad på källmaterialet, alltså den offentliga förundersökningens offentliga handlingar och därutöver sidomaterial som avslöjar önsketänkande både före och efter hovrättens friande dom. 

Ansvaret vilar tungt på  de ansvariga men okänsliga myndigheterna och politikerna. 

Författaren

Elving Gruvedal säger inte mycket om sig själv – endast att han är en pensionerad kriminalkommissarie med 40 år i yrket och 15 års erfarenhet av kriminalteknik. Boken har han själv givit ut vilket tyder på stort engagemang för utredningen. 
 

Boken är en kraftfull uppgörelse med allt vad utredningen om Christer Pettersson innefattar.

Författaren har gått igenom allt material som avser avsnittet Grand och mordplatsen vilket bygger på tesen att Grandmannen förföljde paret Palme och slutligen mördade Olof Palme. 

Han bygger sin framställning på utredningsmaterialet, men också på Ingemars Krusells bok ”Palmemordets nakna fakta”, Poutiainens ”Inuti labyrinten” och Pelle Svenssons ”Sanningen om mordet på Olof Palme”. Han gör detta enär han tycker att Krusell står för den nästan officiella beskrivningen av hur utredningen arbetat och vad den kom fram till; Poutiainens för att deras förträffliga dokumentation och Pelle Svensson för att han agerade under resningsförfarandet med kraftfulla uttalanden. 

Författarens metodik är att som kriminalkommissarie enbart arbeta med aktuella förhör i nära anslutning till brottsplatsen och Grand. Han inleder dock med Inga-Britt Ahlenius förödande kritik av utredningsarbetet. Holmér ställdes aldrig till ansvar för sina missgrepp. Även Jörn Svensson citeras ” Det visar sig att mordutredningen under hela sin existens, från de första minuterna efter skotten till dags dato, präglas av halvsanningar och rena lögner. Kommissionen, som både Ahlenius och Svensson ingick i hade svårigheter att få fram begärda handlingar. Det tyder på att det fanns något att dölja. 

Säpo upprättade 24 april 1986 en hemligstämplad promemoria som skall ha visat att Palme var övervakad. Krusell hade också från början uppfattningen att det var ett organiserat mord, men ändrade sig sedermera till den ”ensamme galnings”-scenariot. I Polistidningen återgavs hans uppfattning i början av utredningen ”Mordet var planerat. Flera väntade utanför biografen. Alla var beredda att mörda den svenska statsministern.....” 

Henry Nyberg var ett vittne som observerat bevakning vid Palmes bostad. Han bedömdes som inte trovärdig. Säpo hörde honom aldrig – de visste kanske redan. 

Mordplatsen 

Lisbeth Palme ser en man iklädd blå täckjacka på mordplatsen. Det är fastställt att hon ser Anders Björkman. Här anmärker författaren att Lisbeth Palme borde ha sett två personer med blå täckjacka. Lisbeth Palme har dock aldrig uppgivit att hon sett två personer iklädda blå täckjacka på platsen.  Björkman har intygat att han mötte Lisbeth Palmes blick under förloppet. Lisbeth Palme har inte sett någon gärningsman med vapen i hand därför kan hon objektivt sett inte peka ut någon gärningsman.  Hon uppfattade smällarna som svaga och kommande från längre håll. Hon uppfattade en ljusklädd man längre norrut på Sveavägen. Inget i utredningsmaterialet tyder på att denna man eftersökts. Att hon tre år senare med 100%-ig säkerhet kan peka ut Christer Pettersson bedömer författaren som helt omöjligt. Ingen – förutom Lisbeth Palme har angivit att gärningsmannen hade mörkblå täckjacka. 

Författaren går igenom de olika vittnesmålen och lägger fast gärningsmannens klädsel; dvs bl a en lång mörk, fladdrande rock. En intressant notering är att ”Cheva-mannen”, Leif Ljungkvist, som kanske inte är ett helt pålitligt vittne ser en ljusklädd person röra sig upp mot Kungsgatan från brottsplatsen  omedelbart efter mordet. (Medhjälparen? Som kanske också Lisbeth Palme såg enligt ovan?; Grand-mannen?). 

Lisbeth Palme

Lisbeth Palme talade tidigt om två gärningsmän. Den täckjacka hon ser på mordplatsen tycker hon påminner om en av de två männens jacka hon observerat spanande på Västerlånggatan. Holmér anser att Lisbeth Palme inte har givit uttryck för någon förmodad bevakning. I TV uppger Helin att Rimborn, som var först att förhöra henne hade misstagit sig. Därför var denna uppgift inte med i åtalet mot Christer Pettersson.

”De åtalspunkter, som åklagarna väckte åtal på, saknar utan tvekan bärighet i utredningen”. 

Biografen Grand

”Det dröjde till början av 1988 då någon, vem det nu var är okänt, väckte tanken att Christer Pettersson var en lämplig person som mördare”. Det är mycket i utredningsmaterialet som talar för Grandmannens existens. Däremot ej för att han också skall vara mördaren. Detta främst på att de två personerna har särskiljande klädsel; allt enligt vittnena på de två platserna. 

Lars-Erik Larsson som var ett viktigt vittne konstaterade att dörrarna var låsta mellan filmföreställningarna då han skulle gå in och vänta på sina föräldrar. När dörrarna låsts upp går han in. Då kommer också Roger Östlund in för att ringa, ca 22.30. Vid 22.35 slutar filmen och Lars-Erik L med föräldrar åker därifrån. 

Viktiga vittnen är också  Korhonen och Storhök som båda ger bra signalement på den sk Grand-mannen. Det intressanta är att dessa vittnen ”dribblades bort”, då de inte skulle kunna peka ut Christer Pettersson som Grandmannen. Författaren ondgör sig över försvarsadvokaten Liljeros slapphet att inte ta med dessa vittnesmål. Då hade processen kanske slutat här.  

Därefter blev det Najic´s tur att ge sina vittnesmål. ”Mannen som följde paret Palme var kraftig, hade gråaktig, sliten tygrock ner till knäna. Han hade ljust melerat hår”. Författaren : ”Att Najic ansågs trovärdig är obegripligt”. 

Roger Östlund

Ett långt avsnitt där författaren tycker det faller ett löjets skimmer över vad som försiggår med detta vittne – en svårt alkoholiserad och narkotikaberoende person som inte vet var han varit och vad han gjort. Men, de tappra förhörarna och åklagarna lyckas plocka ur honom det man behöver höra. Om han inte säger det själv så kan man ju lägga orden i hans mun. Här briljerar Lars Hamrén, Thure Nässén och Jörgen Almblad. Roger Östlund bedömdes som trovärdigt vittne och fick vara med både i tingsrätten och hovrätten!

”Att åklagare kunde förse både tingsrätten och hovrätten med ogrundade påståenden och kalla dessa indicier är fullständigt ofattbart”. 

Algot Åsell och Ulf Spinnars.

Det är ganska fantastiskt hur poliserna arbetar. Här dyker även Jerker Söderblom upp. I rätten hävdar Spinnars att han lockats med de 50 miljonerna. ”Men bandspelaren avslöjar inte något sådant” säger Helin. ”Men då sa han det väl då den var avslagen” replikerar Spinnars och det framgår att bandspelaren inte var på hela tiden under förhören. ”Det är som jag säger” avslutar Spinnars.  

Sigvard Cedergren

Egentligen bör hans namn alltid nämnas tillsammans med Thure Nässéns. Det blev totalt 46 förhör. Den i särklass mest förhörde personen i processen.  Han anses var vän med Cedergren. 

Flera förhör redovisas och författaren ondgör sig över processen med Sigge. T ex  ”kan jag inte begripa hur kriminalkommissarie Jerker Söderblom kunde delta i detta”. 

Det avslöjas också att Cedergrens bostad var effektivt övervakad redan före 28 februari 1986 och man kan på goda grunder också tro att spelklubben Oxen också var övervakad. ”Thure Nässén måste ha varit väl förtrogen med Christer Pettersson”.  

Här finns också en intressant fråga. Hur kunde Sigge Cedergren halka in i mordutredningen redan 1 mars 1986 om inte Christer Pettersson då var påtänkt?  

Telefonavlyssningen av Sigge Cedergrens lägenhet redovisas utförligt och det framgår att även här finns underligheter. 

”Hur man än vrider och vänder på sakförhållandet så kan i varje fall inte jag begripa hur avlyssningen av Sigge Cedergrens telefon kunde ha betydelse vid den tiden i utredningen av mordet på Sveriges stadsminister. Uppgiften att det var Sigges bror, Roger, som ringde (23.15-23.2 den 28 februari 1986) hängde med i utredningen fram till 15 november 1988, då Nässén och Kjällvås placerade Roger Östlund på Grand.  

Christer Pettersson

Förhörsledare var Jerker Söderblom; 18 förhör på 342 sidor. Man tillsatte en särskild  under-sökningsgrupp för kartläggning av Petterssons bekantskapskrets. Det blev 90 förhör med 51 personer på 442 sidor. Den 14 december 1988 hämtades Pettersson in. Förhöret spelades inte in på band trots att det gällde mordet på Sveriges statsminister. Bl a ställes en fråga om Petterssons mustasch – den har han haft sedan 1976. Man ställer inga frågor om hur Pettersson var klädd mordkvällen.  

Bedömning av utredningsmaterialet

Författaren tycker det är fantastiskt att tre så unika personer som Roger Östlund - knarkare och psykopat, Ulf Spinnars spritmissbrukare och narkoman, och Sigge Cedergren – narkoman och knarklangare blev framträdande vittnen i denna process.  

Man har inte tagit hänsyn till att Grandmannen och mördaren, som anses vara samma person har olika utseende och klädsel.

Författaren avslutar detta avsnitt med en uppräkning av vad som klart framgår av utredningen varav den sista är ”att åtalet mot Christer Pettersson saknar grund i utredningen”. 

Huvudprotokollet

Detta har framlagts av Ingemar Krusell och Axel Morat. (Undertecknat av Hans Ölvebro, Lars Jonsson och Ingemar Krusell)

Författaren skriver nästan uppgivet om vad som försiggår och Krusell anger att av 33 tillfrågade i spaningsgruppen så anser 27 att Christer Pettersson var gärningsmannen. 

”Hans påstående att de mera ingående granskat vinnesmålen från brottsplatsen och biografen Grand kan inte vara sant. Det är ju så jag gått tillväga”. Och författaren kommer verkligen till helt andra slutsatser. 

Tingsrättens dom

”Gärningsmannen har följt efter paret Palme från Grand”. Pettersson har berättat ” han bär aldrig glasögon utomhus”. ”Lisbeth Palme kan med säkerhet identifiera mördaren som Christer Pettersson”

”Tingsrätten finner dock inte de vittnesuppgifter som har lämnats om hennes uppträdande vid tillfället vara av beskaffenhet att medföra tvivelsmål om riktigheten av hennes iakttagelseförmåga.” 

Lagmannen Carl-Anton Spaak och chefsrådmannen Mikael aj Geijerstam är skiljaktiga vid den fällande domen. De dömer ut ”bevisningen” fullständigt. 

Svea Hovrätt

I hovrätten sopades resten bort och Christer Pettersson friades. En vecka innan domen kom hade spaningsledningen inbjudits till frukost på Rosenbad med bl a Ingvar Carlsson. Det var då känt att en friande dom kommer; Christer Pettersson var försatt på fri fot. 

Den märkliga fortsättningen

10 år senare var det dags för en begäran om resning från riksåklagarens sida (1997).

Gärningsmannaprofilen hade kommit, vilken anses vara en beskrivning av Christer Pettersson förutom på en punkt – profilen anser inte att förövaren var nergången av alkohol och amfetamin (anmärkningsvärt att man just nämner amfetamin). 

I resningsansökan finns enligt Krusell ”mycket tung bevisning”. 

Här slås bl a fast att gärningsmannen måste vara den person som följde efter paret Palme från Grand. Författaren undrar sedan hur spaningsledningen tänkt sig att Christer Pettersson lyckades ta sig från mordplatsen till Centralen. (Finns det verkligen inga vittnen alls i detta skede?)

 

Tvivelaktiga personer har hittats som gör mer eller mindre sensationella uttalanden, vilka redovisas.  Vittnenas trovärdighet var nog inte på topp så även andra personer; bl a poliser, utnyttjades för att intyga att NN minsann går att lita på. Författaren kommenterar: ”Under mina 40 år i yrket kan jag inte påminna mig något liknande avseende vittnens trovärdighet”. 

Vem var nu riksåklagare? Jo, Claes Bergenstrand! - han som satt som regeringens spanare i Palme-rummet. Enligt författaren måste han varit väl medveten om att Palme var övervakade vid mordtillfället. 

Kommentarer till Pelle Svenssons bok ”Sanningen om mordet på  Olof Palme”

Den del i Svenssons bok som rör resningsansökan och bevisföringen sablas ned fullständigt och det kan ifrågasättas om Svensson verkligen läst materialet innan han gör kraftfulla uttalanden - troligen inte. 

Värt att veta om Palmemordet 

Leif G W Persson citeras ”polisutredning när den är som sämst och där man gör misstaget att tro att mördaren var en ensam galning”. 

Författaren uppehåller sig en del vid den hemliga Säpo-utredning om övervaknings som överlämnades till Holmér 24 april 1986. Men Stig Edqvist anger på förfrågan från författaren att den ankom utredningen den 23 januari 1989 då  Wranghult och Severin överlämnade sina sparade handlingar. Dokumentets hantering är gåtfullt. Hade Holmér låst in den i sitt kassaskåp? Visste regeringen vad som fanns i promemorian? - säkerligen.  

Boken avslutas med lite olika tidningsinslag om olika spår; bl a gällande Sydafrika under 2003. Ett vapen redovisas då ; en fransk Manurhin .357 Magnum.    

Kommentar:

Ett idogt arbete är tvivelsutan nedlagt. Intressant att det är en polis som gör detta. Det borde finnas fler poliser som skulle kunna ha information som för saken framåt.

Man kan inte låta bli att tycka att - kan poliserna som var inblandade verkligen ha handlat enligt sin bästa förmåga – eller var det precis vad de gjorde. I så fall är det dubbelt beklagligt. Konstigt också att aldrig någon ställdes till svar för de olika missgrepp som uppenbarligen skedde. Främst gäller detta naturligtvis Holmér. Men även sådana lirare som Nässén och Söderblom. Men det gäller också åklagarna Helin och Almblad, vilka knappt verkar ha haft ledsyn. Man kan misstänka att bakom allt finns regeringen eller en mindre del av regeringen med den oskyldigaste av alla, Ingvar Carlsson, i spetsen. På något sett måste polisutredningen ha haft något mandat att göra som den vill bara inte..... 

Referat av Klippo

"Tidens ålder

Skriftställning 16"

Jan Myrdal, 1992, Hägglunds Förlag 
 

Bokens baksida 

 "yrke..............skriftställare

 fullständigt namn......Jan Myrdal

Skrivare låter bättre men är dubbeltydigt, skribent har fått en alltför trång betydelse; författare leder associationerna enbart till böcker, skald, diktare och liknande smakar illa. Skriftställare blir rätt även om det är tyskeri." 

Detta är ett citat ur den första artikeln i den första volymen "Skriftställning" publicerad 1968. Redan då var det "en redovisning för iakttagelser och ställningstaganden". Nu är det 90-tal: 

"Det publika skrivandet är för mig en löpande kommentar; ett var dag förnyat ställningstagande till konst, litteratur, historia, dagsskeenden som jag låter trycka i olika tidningar och tidskrifter." 

"Att jag anser att allt är möjligt att resonera om och reda ut innebär inte bara att jag är beredd att om så behövs gå in i en diskussion om vilken sång Sirenerna sjöng, varför det inte är någon felöversättning att Moses kliver behornad ner frän Sinai eller varför den kluvna hoven blev av Djävulen och annat kulturellt och konstnärligt utan att jag även vill se noga på trettiotalet och - i stället för att om dessa konflikter som en gängse liberal med Coolidge säga som pastorn om synden att han var mot den - diskutera vilka verkliga politiska motsättningar som framträdde genom Moskvaprocesserna." 

JM:s sextonde "enmanstidskrift" - den tyngsta hittills - innehåller bl.a. tre stora block: Kampen om tänkandet, Palmemordet och skandalerna samt tredje världen, Europa och USA. 

Folket i Bild/Kulturfronts 20-årsjubileum ägnas speciell uppmärksamhet. Han har under dessa år varit aktiv i föreningen. Hans skriftställningar i tidningen under dessa två decennier kan sägas vara vår tids intellektuella stambana.  

Författaren 

Jan Myrdal kräver väl ingen närmare presentation och någon sådan ges ej heller i boken. Han har dock en son som heter Janken Myrdal som bodde i våningen under paret Palme på Västerlånggatan  i Gamla stan, Stockholm. 

Kapitlet som behandlar Palmemordet heter ”Staten, Palmemordet och Skandalerna” och utgör endast en mindre del av boken ifråga. 

Jan Myrdal tyckte inte om Olof Palme. Ej heller gillade Jan Myrdal Willy Brandt, Papandreou och Mitterand. Men – Palme förtjänade inte att dö i förtid. 

”När det flaggades på halv stång över landet hade befordringsflaggan hissats för somliga”. 

”Ingvar Carlsson hjälpte Hans Holmér att undvika spana efter mördaren, men fick tårar i ögonen av rörelse när han talade om sin store vän och företrädare”.

”Lidbom fixade de föraktliga lagar som behövdes; säger att han hoppas att mordet inte skall bli uppklarat”. ”Och Harry Schein, korridorviskaren, tycker att det lika så gott kan bli tyst nu”. 

”Men vad gör hans (Olof Palmes) närmaste?”. ”Själva familjen?” ”Men hon (Lisbet Palme) anstränger sig inte att jaga mördaren”. Ej heller sönerna , inte heller de jagar mördaren. 

Och så kom det här med Bofors. ”Herrarna sitter på sina taburetter och klämmer på  sanningen och blåljuger. Nu som förr”. ” Ty visst ljög Ingvar Carlsson”. Även Olof Palme ljög; t ex om IB. ”Han ljög så friskt i den affären att jag gjorde en roman av honom 1975”. ”Men det hindrar inte att jag tycker det var skamligt att låta hans mördare undkomma”. 

Jan Myrdal anser att det finns tre personer som är ansvariga för att mördaren undkommit: Hans Holmér, Sten Wickbom och Ingvar Carlsson. 

Författaren ondgör sig över händelseförloppet i Boforsaffären: ”Varför utnyttjar inte den svenska regeringen sin möjlighet att från Schweiz få fram uppgifter på de personer som tagit emot de korrupta miljonerna (319 MSEK)”. Ingen frågar sig vilka svenska politiska intressen som härigenom skyddas. 

Tillbaka till Palmemordet. ”Tyvärr finns det ingen annan logisk förklaring än den att Hans Holmér släpptes loss i stolligheter,i desinformationsverksamhet och med vilseledande spaning med stöd av justitieministern och statsministern och under nästan ett år gav mördaren skydd”. 

Men, var Hans Holmér en tönt? Nej, inte alls. Både han och Sten Wickbom handlade medvetet och överlagt och med insikt. Om sanningen kom fram ”skulle Sverige skakas i sin grundvalar”.  Hans Holmér visste allt om alla sedan sin tid som SÄPO-chef. ”Så Fan skulle ta bofinken om de petade på honom”. Detta visste också Ingvar Carlsson. Men vad göra? Det var inte möjligt att ge sig på judarna. Ej heller kan man jaga araber. Men kurder – de var ju som gjorda för ändamålet. Ingen supermakt skyddade kurder. Med dem kan man göra vad som helst – inte ens Europakommissionen bryr sig om kurder. Och det blev kurderna. Hans Holmér skapade ett falskt spår. Holmér skyddades av justitieministern och denne skyddades av statsministern. 

”Holmér är en intelligent, kunnig, juridiskt skolad, ansvarig ämbetsman med lång erfarenhet av central maktutövning i den svenska maktapparaten; en svensk J Edgar Hoover, en man som visste mycket om många”. ”Därför kunde han knäppa den nye osäkre statsministern på näsan inför alla radiolyssnare”. 

I sin bok skrämmer Holmér vittnen. Han vet vad han gör då han  skriver: ”fnask, fyllo, strålkärring, vänsterprasslare”. 

”Men – det gjordes ingen polisutredning om mordet på Olof Palme”. En polis i Strängnäs har sagt:  ”Hade Olof Palme skjutits här, då hade vi gjort ett normalt polisarbete och gripit mördaren”. 

”Jag vill för exakthetens skull ge ett typiskt exempel på hur detta polisiära icke-utredande utfördes, ett exempel jag har personlig kännedom om”. 

”Nu är det så att min son Janken Myrdal och hans familj bodde och bor i lägenheten under Palmes bostad på Västerlånggatan 31. Dagen efter mordet talade min son med mig. Han tyckte det var märkligt att att polisen i utredningen av mordet på Olof Palme inte följde normal polisrutin; ingen polis hade ännu hört honom och de andra i familjen om de iakttagit något, inga säkerhetspoliser hade gjort någon teknisk undersökning om lägenheten utnyttjades för avlyssning. Även radiohandlaren i bottenvåningen bekräftade att att polisen inte hört dem om någonting”. 

”Ännu tre år efter mordet har grannarna till mordoffret hörts och ingen teknisk undersökning har gjorts”. ”Man borde utrett om det förekommit annan avlyssning än den som statliga svenska myndigheter kunnat genomföra på telefonstationen”. Författaren konkluderar: ” att man visste att den var buggad”. 

Jan Myrdal skärper tonen. ”Det enda vi vet: 
Vi vet att han är död

Vi vet vilken kväll han dog

Vi vet på vilken plats han dog” 

”Man säger att han sköts och det tycks troligt av vittnesmålen att döma”. ”Men då obduktionsprotokollen fortfarande är hemligstämplade (varför de är så vet vi inte) kan vi inte veta om han sköts bakifrån – som den officiella utredningen hävdar – eller framifrån – som andra spanare hävdar.” 

”Klärvoyanter ser i drömmen kulor där polisen redan letat; kulor vilka därpå hittas även polisiärt och hålls upp som materiella bevis”. ”Hemliga vittnen når sina informationer genom att de lägger stjärna med spelkort”. 

”Ty – om det första vi vet är, att Olof Palme är död, så är det andra, att denna ovetskap om hur han dog är skapad ty: 

Familjen ville inte ha en verklig utredningen

Familjen saboterade från börja utredningen

Staten ville inte ha en utredning

Staten omöjliggjorde redan från början utredningen

Men varför det är så  vet vi inte 

Om Jan Myrdals fader, Gunnar Myrdal mördats, skulle Jan Myrdal, trots sin dåliga relation till fadern, inte handlat som sönerna i familjen Palme. 

Författaren kommer tillbaka till Boforsaffären och menar att de höga svenska politikerna och ämbetsmännen saboterat den indiska statens försök att nå klarhet i vart de många hundra mutmiljonerna gått. Med hjälp av hemligstämpeln. Det skulle då vara begripligt och på sitt sätt förnuftigt handlande. 

 

Kommentar:

Jan Myrdal skräder inte orden. Han måste dock sägas stå för en hel del klarsyn. Han har inga illusioner om politikernas moral. Han är helt övertygad om att det är ”locket på” som gäller. Men – vi vet ännu inte varför. Är Ingvar Carlsson nyckeln?

Sten Andersson skulle ju tvätta Bofors-byken, men det blev inte mycket av den tvätten – kanske förstod han inte då vad det skulle innebära. Han blev kanske informerad. 
 

Referat av Klippo.


Blood on the snow

The killing of Olof Palme

Jan Bondeson, 2005, Cornell University Press 


Författaren är svensk och undervisar vid Cardiff University och har skrivit en hel del böcker om lite ovanliga ämnen såsom bl a medicinska kuriositeter. 

Boken är innehållsmässigt uppdelad i kapitel enligt följande: 

Död i Stockholm

Blod på snön

En mördare är lös

Hans Holmér tar befälet

Den första huvudmisstänkte: den udda skolläraren

Villospår

Den kurdiska konspirationen

Ebbe Carlssons hemliga utredning

Den andra huvudmisstänkte: bajonettmördaren

Christer Pettersson-rättegångarna

Syndabocken rullades aldrig i tjära

Konspirationsteorier

Polisutredningen välter

Kände Olof Palme mördaren?

Vem kan Olof Palme ha träffat?

Århundradets kriminalfall 

Det är uppenbart att författaren är väldigt bra påläst om fallet och han har studerat ett flertal böcker i ämnet och gjort en del intervjuer. Mest nämnda referenser är böckerna författade av Holmér,   Åsheden, Kanger, Krusell, Poutiainen, Wall, Krantz, Anér, Granskningskommissionens SOU 1999:88 samt TV4-CD´n. 

Avhandlingen är redigt och kronologiskt uppställd och utgör en bra beskrivning av händelseförloppet från mordtidpunkten. 

Jag utgår ifrån att alla dessa nämnda böckers innehåll är väl känt och försöker här kondensera ut det som författaren här själv tycker vara anmärkningsvärda förhållanden. 

Död i Stockholm

Just före lunch, den ödesdigra dagen, hade Olof Palme ett möte med den irakiske ambassadören Mohammad Saeed al-Sahaf, sedermera känd som ”Bagdad-Bob”, för att diskutera kriget mellan Iran och Irak; där Palme var FN´s utsedde medlare. Han var sedan ensam på rummet fram till ca kl 13 då det var dags för regeringslunchen. Det är inte känt vad han gjorde då. Då han 20 minuter försenad  kom till lunchen var han på ett rasande humör. Birgitta Dahl anser att hon bidrog till att han sedermera lugnade ner sig. 

De som lägger märke till Olof Palme på väg till biografen tycker sig sen en nervös och spänd Olof Palme. 

Efter filmen beskrives promenaden till Dekorima och händelseförloppet redovisas med hjälp av de vanligast förekommande vittnena; en neutral redovisning. Enligt författaren var det Olof Palme som beslutade att de skulle promenera hem. 

Blod på  snön

Det mest poängterade förhållandena på mordplatsen är Lisbet Palmes chockade uppträdande. Flera vittnen rapporterar om hennes hysteriska uppträdande.  

Anmärkningsvärt är också  att polisen Ulf Helin på sambandscentralen bryter givna rutiner vid mottagande av telefonsamtalet från Ann-Louise Paulsson som agerar direkt på Anders Delsborns larm till taxiföretagets växel. Helin lägger på luren efter att ha mottagit larmet. 

På mordplatsen är det kaos men Söderström försöker få ordning på det hela. 

Ambulansmannen som kör Olof Palme till Sabbatsberg upplever resan som den värsta han varit med om med en hysteriskt skrikande Lisbet Palme bredvid sig. 

En ganska lång utläggning följer om tidschemat efter mordet. Mordet anges till 23:21:20, Söderströms ankomst till 23:25:00 och första piket till 23:25:10. 

En mördare är lös

Den kaotiska mördarjakten beskrivs och nyhetens spridning i världen redovisas. Regeringen samlas i Rosenbad. Lisbet Palme träffade senare ett antal ministrar rapporterar Dahlsten. Denne Dahlsten rapporterade senare att han var påverkad av Lisbet Palmes stressbeteende och ljudet av blod som "tjirpade" i hennes skor. Varifrån detta blod kom är ett mysterium.

Ingen polis fick se Lisbets Palmes skottskada på Sabbatsberg. Hon vill inte ha denna dokumenterad. 

Hans Holmér tar befälet

Hans Holmér hade en presskonferens mycket kort efter sin ankomst till Stockholm. Detta för att försäkra allmänheten och journalister att polisen har grepp om sakernas tillstånd och att fallet snart kommer att vara löst. Många osäkra uppgifter om gärningsmannens utseende och klädsel framkom. Utredningen som började som en fars fortsatte som en fars. Fantombilden och bilden av skuggan släpptes. Polisen fick 8000 tips. Detta var utredningens allra största misstag och fördömdes även av Granskningskommissionen. 

Den första huvudmisstänkte: den udda skolläraren

Börje Wingrens eskapader beskrivs. Det två Saga-besökarna rapporterar om en mystisk person som kommer in på biografen 45 minuter efter att filmen börjat. En annan polis tar in Viktor Gunnarsson eftersom han gjort obalanserade och hotfulla uttalanden om Palme före mordet. Börje Wingren går igång på detta. Holmér är imponerad av Wingrens idoghet. Holmér blir övertygad att Gunnarsson är inblandad. Författaren refererar till Wingrens bok och menar att Wingren är ansvarig för de allvarliga misstagen i denna del av utredningen. 

Villospår

Tre personer nämnes som skall ha varnat om mordet på Olof Palme:  

Ivan von Birchan, som skall ha erbjudits $ 2,8 miljoner av en CIA-agent; Charles Morgan 

Anders Larsson skulle ha hört från en bekant att SÄPO planerade mörda Palme. 

En galen invandrare i södra Sverige ringde och meddelade att en person från Göteborg skulle mörda Palme. Saken skulle gälla en speciell skatt på kameler. 

I ett tidigt stadium beslutades att Palmes personliga förhållanden skull granskas. Holmér beslutade att ta hand om denna del själv tillsammans med Ebbe Carlsson. Inte mycket är känt om resultatet av denna utredning mer än att Holmér uteslöt att här skulle kunna finnas ett motiv. Harvard-fallet redovisas tillsammans med t ex Scientology-rörelsen, EAP och Enerström. 

Ett längre avsnitt ägnas Skandia-komplexet och Stig Engström. Han lämnade Skandia-huset 23:19, en perfekt tid för att antingen ha sett mordet eller begått det enligt författaren. En bakdörr på Skandia-huset hade lämnats öppen och olarmad mellan 22:35 till 23:22. En av vakterna på Skandia lämnade huset med bil 23:35. Fanns mördaren i hennes bil? Då kan mördaren inte ha varit Stig Engström eftersom han fanns i huset 23:45 och talade med andra vakter. Polisen misstänkte honom emellertid och en undersökning i hans rum planerades men detta avblåstes av Holmér. Enligt författaren finns det ett flertal frågeställningar kring Skandia-huset som inte blivit utredda. 

Den kurdiska konspirationen

PKK var förklarade en terroristorganisation. De hade begått mord i Sverige. PKK hävdade att Sverige hade orättmätigt förklarat dem för terrorister och att Sverige därigenom var en fiende till PKK. Baresic kommer in i bilden. 

Holmér känner sig hotat som i en amerikansk B-film. Han beväpnar sig och omger sig med livvakter; radiosändare i slipsnålen; dokumentväska med inbyggd kulspruta osv osv. Man buggade kurder friskt. Barrling hyrdes in. Operation Alfa planerades, och genomfördes och floppade fullständigt. Dags för ett nytt jobb för Holmér; i Wien, men det var inte tillräckligt långt bort. 

Ebbe Carlssons hemliga utredning

Från första dagen av utredningen hade Holmér assisterats av Ebbe Carlsson. Ebbe påstås också  vara en god vän till Olof Palme. Ebbe hade många vänner inom socialdemokratin men justitieminister Sten Wickbom var inte en av dessa. Han bad Ebbe hålla sig borta från utredningen. Men Holmér bodde under en tid i Ebbes lägenhet och han hade även ett ”förhör” med Lisbet Palme där. 

Ebbes teori gick ut på  att Palme hade stoppat Bofors´ vapenleveranser till Iran. Iran skall ha bett PKK att verkställa mordet. SÄPO skall ha känt till detta men valt att hålla tyst. Ebbe planlade aktiviteter tillsammans med Hans Holmér och Carl Lidbom främst för att hålla liv i PKK-spåret. Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö kom in i bilden till Ebbes stora förtjusning. Den vidare utvecklingen med Anna-Greta Leijon, smuggling osv är väl känd. Holmér hamnade själv i rätten; vilket kanske var det värsta som kunde hända en utredare av ett brott. Holmér, Ebbe Carlsson och Carl Lidbom  släppte aldrig PKK-spåret. Författaren undrar: ” Vilken hemlig kunskap hade dessa tre herrar som övertygade dem om att mordet kräver en falsk lösning. Visste de, eller misstänkte de, att sanningen om mordet skulle leda in på vägar som inte ens de ville beträda.” 

Den andra huvudmisstänkte: bajonettmördaren

Efter Hans Holmér och Ulf Karlsson kom den ”unge, livlige” Hans Ölvebro. Hans ambition var att städa upp och lägga till en analytisk metodik till utredningen.  

Grand-mannen dök upp. Jakten på denne började. Många konstiga filurer dök upp. Knarkträsket var känt och intresset för Oxen och Sigge Cedergren ökade starkt. Man hittade efter en tid en man som mördat förut; den sk bajonettmannen Christer Pettersson. Nu verkade man ha något riktigt bra på gång. Visserligen var en del vittnen som utnyttjades inte helt ideala men det rullade på. Sigge Cedergren blev den mest förhörde personen i hela utredningen. Thure Nässén kände Sigges sedan tidigare. Visserligen hade Sigge sagt att Christer Pettersson tyckte om Palme och skulle aldrig gjort något för att skada honom. Roger Östlund kom in i bilden; som trots att han sagt att han inte minns något alls från denna kväll ändå kunde bringas att bidraga med viktiga uppgifter.  

Den 14 december 1988 togs Christer Pettersson in för förhör. Christer Pettersson var på gott humör; han talade om för polisen att de var galna som trodde han hade mördat Olof Palme; han ringde en god vän och sade att han är tillbaka hemma om tre timmar. Det skulle dock dröja 10 månader. 

Den beramade konfrontationen, där man på förhand informerat Lisbet Palme om att man gripit en alkoholiserad man, genomfördes och Lisbet Palme pekade ut Christer Pettersson. Konfrontationen genomfördes i strid mot alla gällande regler för en sådan. 

Christer Pettersson-rättegångarna

Pettersson försvarare, Arne Liljeros och Lars Ekman, hade ett enormt underläge i första rättegången genom att utredningen samlat material i en stor grupp under 18 månader. Ett material omöjligt att läsa in. Pettersson fällde det  numera välkända uttalandet ” jag har ufört dråp men jag är ingen mördare”. Claes Borgström, SR´s kommentator såg Pettersson som en mycket osannolik mördare. 

Liljeros ville kalla Barrling och Kegö för att få konspirationsspåret tydliggjort; det fick han inte. Han skulle ha kunnat kalla in en del walkie-talkie-vittnen; men det gjorde han inte. Åsell, som ett möjligt alibi-vittne maldes ned fullständigt i rätten.  

Det största problemet för  åklagarna var Lisbet Palme. Hennes uppträdande fram till rättegången hade gjort åklagare Helin tveksam till en rättegång mot Pettersson. Hennes orimliga krav på rättegången gjorde att hon inte kom alls då de inte uppfylldes. Hon fick igenom en hel del av sina krav. Helin uppträdde försiktigt och Lisbet Palme klagade på störningar.  

Lisbet Palme framhåller att honom varit ett lugnt och observant vittne på mordplatsen och att hennes utbildning som psykolog hade hjälpt henne att greppa situationen. Helin hade kallat den omtalade Skandia-mannen. Polisen ansåg sig veta att denna man hittat på det mest av sitt vittnesmål. Skandia-mannen var det enda vittne som påstått att Lisbet Palme uppträdde lugnt och samlat på mordplatsen. 

Lisbet Palme pekade ut Christer Pettersson i rätten. Liljeros kallade därefter ett flertal vittnen som påstod att Lisbet Palme uppträtt på det mest hysteriska sätt på mordplatsen. 

Christer Pettersson dömdes till livstid av 5 nämndemän; de två juristerna röstade på  frikännande. 

I nästa rättegång gick det bättre för Liljeros och Pettersson. I denna utnyttjades sk vittnespsykologer. Försvarets Astrid Holgersson ansåg att Lisbet Palmes bild av mördaren manipulerats fram av polisen med hjälp av fantombilden. Den detaljerade beskrivning som Lisbet Palme gav av mördaren ansåg Holgersson var helt orealistisk. Rätten frikände Pettersson.  

Syndabocken rullades aldrig i tjära

Christer Pettersson började tjäna pengar på sin roll i utredningen genom sina gästspel i TV3-produktioner. Polisen släppte dock inte honom som den trolige mördare. Krusell lär ha sagt till en journalist efter frikännandet: ” Vi har inte frikänt honom”. 

Fler vittnen kom fram; kriminella, alkoholister, knarkare och dårar. Belöningspengarna lockade. Pelle Svensson dök upp med Tingströms-anknytningen. 

Ulf Dahlsten, Palmes politiske sekreterare, publicerar sina memoarer där han beskriver Lisbet Palme som ett exceptionellt lugnt och klartänkt vittne. I en tidningsintervju april 1986 säger han att Lisbet Palme med säkerhet inte sett mördarens ansikte. I sina memoarer försäkrar han att hon fick en bra bild av mördaren och att hon var 100 % säker på att det var Christer Pettersson.  

Kapitlet avslutas med en snabbgenomgång av vittnen där Pettersson både pekas ut och icke pekas ut som Grand-mannen. Detsamma gäller för mordplatsen. Det fanns vittnen som klart uteslöt Pettersson som den man de sett; de gäller t ex de två kvinnorna på Grand-biografen. Det kallades inte till rättegångarna. 

Konspirationsteorier

Polisinblandning tas upp som en möjlig förklaring. Sålunda nämnes Dalsgaards tidiga ankomst till brottsområdet och frågan varför Jeppsson inte stoppas såsom kommande från mordplatsen. Söderströms tidsparadox nämnes. Lars Krantz utpekande av Thomas Piltz och Leif Tell ingår. De finländska flickorna och  Alsén berörs. Poutiainens bok berörs där det framkommer att polisen skötte sig uruselt men att det inte är samma sak som en konspiration. Carl Östlings och Ingvar Grundborgs vapenaffärsambitioner berörs. Piltz var en gång anställd av Östling. Ebbes utredning tillsammans med Holmér innehöll medlemmar från baseball-ligan; bl a Per Jörlin. Sven Anérs outtröttliga arbete berörs där tyngdpunkten ligger på en cover-up iscensatt av Holmér, Ebbe Carlsson och Carl Lidbom. Det är fortfarande höljt i dunkel vad dessa tre personer gjorde mordnatten. 

Iran-Irak-kriget och Palmes medlarroll framhålles som en möjlig orsak; Sydafrika-spåret nämnes. Tillsammans med de vanliga SA-spårs-namnen kommer fallet med Kent Ajland upp. 

Polisutredningen välter

I juni 1993 beslutas att man skall göra en sk ”gärningsmannaprofil”. Jan Olsson och Ulf Åsgård utsågs för arbetet. Man lägger fast att det var ”ett motivlöst dåd av en ensam störd man”. En granskningsgrupp från Riksrevisionsverket (skapad av Granskningskommissionen) har kritiserat profilen med orden att det är en profil av Christer Pettersson. Flera mentalt störda personer studerades som ett resultat av Gärningsmannaprofilen. Det gav dock inte så mycket. 

Jakten på mordvapnet fortsatte oförtrutet. 

Efter att en resning mot Christer Pettersson avslogs gick utredningen in i den slutliga förruttnelsen. 

Granskningskommissionens arbete skulle kunna ha varit betydligt bättre om man följt det goda föredömet i riksrevisionsverkets arbetsmetoder. Kommissionen ifrågasatte tyvärr inte polisen och kontrollerade inte uppgifter man fick av dem. 

Kände Olof Palme mördaren?

Det största mysteriet i Palmemordet är själva mordplatsen. Holmér, Näss och Lindström var alla förundrade över att mördaren verkar ha känt till vilken väg statsministern skulle promenera hem efter biobesöket. 

För en mördare borde det varit väldigt oväntat att de skulle promenera hem. För det andra är vägen hem de valde ologisk. Den mera logiska vägen borde vara via Drottningsgatan (bl a gågata) som leder direkt till Västerlånggatan. Inte bara var detta den kortaste utan också den säkraste. 

Även om en mördare (eller flera) skulle kunna gissa vilken väg de skulle gå hem så skulle denne inte kunna gissa att de skulle korsa Sveavägen. Morelius vittnar att mördaren stod och väntade helt öppet vid Dekorima-hörnet. Hur länge han stod där varierar mellan 2 – 4 minuter. Nicola Fauzzi gick förbi Dekorima 23:19 och såg ingen person där. 

Intressant här är att det inte finns någon likhet mellan Grand-mannen och mannen som väntade vid Dekorima. Det finns ingen som sett att någon följt efter paret Palme längre än till korvkiosken på Sveavägens västra sida. Enligt Morelius vittnesmål var det en ren avrättning. Mördaren var iskall. Han visste att de skulle komma förbi denna plats.

Den enda teori som kan förklara detta scenario är att Olof Palme hade arrangerat att möta någon vid Dekorima-hörnet denna kväll – och att detta möte var en fälla. Man kan invända att detta skull Olof Palme aldrig ha gjort -  men, det kan vara så att Palme kände personen ifråga. 

Så, vad säger vittnena om en eventuell kontakt mellan Palme och mördaren? Det sägs lite i rättegången mot Christer Pettersson. Flera av de ursprungliga vittnesmålen ger en tydlig bild. Anders Delsborn, som var klarsynt nog att ringa och slå larm, såg Palme med fru stå tillsammans med mördaren en kort stund (15 – 25 sekunder). Paret Palme stod ansikte mot ansikte med mördare och talade med denne. Christina Vallin såg också tre personer stå tillsammans före skotten. 

Anders Björkman såg de tre gå tillsamman och mördaren talade till Olof Palme med sin hand på hans axel. Han trodde först att en kvinna hade blivit skjuten eftersom han fann det onaturligt att en man höll om en annan man på detta sätt. 

Jan-Åke Svensson som fick en kort bild före skotten sade till en journalist att han uppfattade dem som en grupp och trodde det var ett familjedrama. 

Cecilia Anderstedt, som satt i samma bil som Anna Hage och Karin Johansson, såg tre personer som gick från reklampelaren mot hörnet av Dekorima. Mördaren var betydligt längre än Olof Palme. Hon säger att de stannade nära fönstret. Sven Åke Larsson, som körde deras bil, såg klart tre personer som stod och bråkade. 

Ett annat vittne, Johnny Falk, som körde förbi, såg två personer stå intill varandra just före skotten. De föreföll ha en diskussion. Palme sträckte händerna upp i luften och vevade runt på ett konstigt sätt innan han föll ihop. 

Det vittnesmål som inte riktigt ”stämmer” är Morelius´.  Enligt honom släpper Lisbet Palme Olofs arm och går några steg före – för att låta de två tala ostört? 

Nicola Fauzzi´s vittnesmål ger mer info. Ingen annan än Björkman har gått efter paret Palme. Han har kunnat ange exakt var han mötte paret Palme och han har kunnat ange var han hörde skotten. Genom att tidslägga detta vittnesmål har man kunnat visa att paret Palme måste ha stannat ca 30 sekunder mellan mötet med Fauzzi och mordet – mest troligt för att tala med mördaren.  

Författaren summerar: Mördaren väntar vid Dekorima, går och möter paret Palme vid reklampelaren, går tillsammans bort mot Dekorima-hörnet, Lisbet går före, diskussion, bråk och skott.

Det enda vittne som motsäger detta är Lisbet Palme. Hon säger att de gick arm i arm, ej mötte någon, ända fram till tillfället då hon hör vad hon tror är smällare. Det är otroligt att Lisbet Palme ej sett mördaren då  skottet mot Olof Palme skall ha avlossats från så nära håll. Mördaren måste mer eller mindre ha andats i nacken på dem. När hon förhörs den 7 maj 1986 säger hon att mördaren står 7 – 10 m bort. Hon ändrar detta senare till 4 – 6 m. Lisbet Palme hävdar att hon gick arm i arm med Olof Palme. Inge Morelius hävdar att hon gick några steg före vid skotten. Hon stod still några ögonblick efter Olof Palme hade fallit till marken. Då mördaren tog något steg för att försäkra sig att han lyckats med sitt uppsåt stod Lisbet Palme kvar upprätt. Därefter vände sig mördaren om och sprang iväg. Då tar Lisbet Palme något steg fram till Olof Palme och böjer sig ned. 

Enligt Anna Hage var Lisbet Palme hemlighetsfull med avseende på sin egen identitet och och även  hennes mans. I sina uttalanden till polisen ger Anna Hage uttryck för sin förmodan att Lisbet Palme hade en uppfattning om vad som skett och att hon inte kunde eller ville avslöja detta. Hans Holmér hade senare bekräftat att så var fallet, men att han inte visste vad som avsågs. 

Vem kan Olof Palme ha träffat?

Anmärkningsvärt den sista dagen i Olof Palmes liv är tiden efter mötet med ”Bagdad Bob”  just före lunch. Han spenderade ca 1 timme ensam på sitt rum och man vet inte vad han gjorde då. Palme kom kraftigt försenad till regeringslunchen i ett upprivet tillstånd. Han berättade aldrig varför, men med hjälp av Birgitta Dahl lugnade han ner sig efter hand.  

Författaren gör en utläggning om Bofors-affären i Indien. Kan Bagdad Bob ha gjort några avslöjanden om Bofors vapenaffärer och då kanske framförallt i vilken grad man kunde lita på Martin Ardbo. Kände sig Olof Palme förd bakom ljuset av Bofors? Kan de förfördelade mellanhänderna ha hämnats på Palme? 

Kan någon ha informerat Palme om viktiga dokument som han vill överlämna och att då Olof Palme skulle ha föreslagit Dekorima-hörnet efter att ha besökt Grand-biografen. Grand-mannens huvuduppgift var att säkerställa om Palme hade eller inte hade livvakt. Han följde efter till korvkiosken. Hade han observerat en livvakt skulle ha ha gått förbi paret Palme och varnat mördaren vid Dekorima. Då Palme kommer till Dekorima känner han igen personen han skall möta. De byter några ord – Lisbet går lite före - och sedan smäller det.  

Århundradets kriminalfall

Författaren påpekar ånyo hur primärvittnenas uppgifter har klingat av och ett annat scenario har lagts fast; inte minst med benägen hjälp av Hans Holmér. Hans egenmäktiga hanterande av Lisbet Palme, brist på rekonstruktionsarbete osv kastar en skugga över utredningen. 
 

Kommentar

En bra bok som innehåller hela händelseförloppet i stora drag. Säkert är det riktigt att ånyo gå till brottsplatsen och undersöka vad som egentligen skedde där. Mötesscenariot får stöd i denna avhandling som det mest rimliga. Lisbet Palme är en gåta. Vad vill hon med sitt uppträdande i olika skeden. Vapenaffärerna är inte tillräckligt utredda. 

 

Referat av Klippo.